Earth Dances Street Version
Sveriges Radios Symfoniorkester/Cullbergbaletten/Soul Sweat
Dansens Hus 17 maj
Märkligt. Just märkligt att här förs tre vitala konstfält samman och det borde upppstå, vad? Något dynamiskt, något konfliktfyllt, något laddat. Men, märkligt nog, inträffar inte det utan här uppstår urladdning, försiktighet, avvaktan när Urban Connection-festivalen avslutas storstilat med att mixa samtida musik med street dance och samtida dans.
Dirigenten Daniel Harding förefaller mer dynamisk själv än Harrison Birtwistles komposition Earth Dances. Det är fint och vackert med täta klangmattor som ömsom gnider mot varandra, ömsom delar sig, öppnar sig. Men svängningstalet är måttligt.
Det kan vara en delförklaring till att trots den massiva anblicken av runt hundra musiker med all sin kunskap, alla sina noter, all sin teknikalitet och sin känslighet ändå blir en stillsam backdrop till dansarna i svarta herrkostymer. Bara två av streetdansarna har färgglada utanpåskjortor.
Dansarna improviserar och har säkert förberett sig en del, men det hade nog varit en god idé att förse dem med ett koreografiskt material som var gemensamt. Nu försöker streetdansarna låta bli att vara alltför streetiga, och Cullbergbalettens utsökta samtidsklassiska att vara alltför samtidsklassiska. Snopet.
Det ser ut som härmning har varit en prinicip: någon drar igång en rörelse, andra hänger på. Ofta för finstilt, bara någon gång uppstår en känsla av en genuint gemensam botten som när alla dansarna gör en slags skridskoåkning på stället på en lång, frontal linje.
Soul Sweats urbana och coola utstrålning har liksom pressats in i ett format där den blir tillplattad, och tillplattningen drabbar även cullbergdansarna som i brist på ett eget formspråk (de är vana vid en tydlig och signerad koreografi) bleknar de med.
Det borde inte inträffa. Men det skedde: det blev en försiktig blandning i stället för ett utforskande battle. Jag är glad över att att få ha hört Birtwistle live, men mycket mera liv blev det inte i det tänkta mötet.