Ettusensjundra människor från när och fjärran trängs, mumsar wraps och bubblar i Gert Wingårds kulturhus Spira. Huset är bara ett och ett halvt år gammalt, en massiv leksakskloss som ligger i kanten av Rocksjön i centrala Jönköping. Hur man än rör sig i huset glimmar vattenspegeln utanför. Färgsättningen är lockande glad utanpå, och sobert genomtänkt inuti. Långväga gäster gapar och förundras 1) över designen, 2) över satsningen i en stad av måttlig storlek, störst bland de små säger man här.
I går kväll när jag efter en lång dag gick ifrån huset och vände mig om lyste det som en juvelbox i vårnatten. Fint.
Idel juveler i huset också: utvald svensk scenkonst av alla slag och genrer och fem utländska gästspel på temat yttrandefrihet. Men varför just Jönköping? Jag har fått förklara några gånger att biennalen sedan 1993 ambulerar i rättvisans och den svenska kulturpolitikens namn. Folkhemsandans sista suck, månne, men jämlikväl fungerande. Än så länge.