Jonas Hassen Khemiri
K-märk!
Om man tänker sig allt som skrivs, sätts upp, målas, spelas, dansas och sjungs som en framvällande ström. Om man tänker sig att det är en flod som drar fram, evigt ny, evigt gammal, och om man tänker sig att bara något enstaka eller några få verk blir kvar. Som det ju är.
Och så tänker man sig det som är ohjälpligt borta. Utrunnet i havet. Ingenting säger, egentligen, att det inte var viktigt för strömmen och strömmandet just där och då. Men annat tog vid, tog upp platsen.
Så ställer man sig vid dramatikens flodstrand och tittar. Stora klippblock som grekiska antikens författare eller Shakespeare står där de står. Kanske tillfälligt beväxta med lite skylande alger eller mossa, men står där, det gör de. Ibsen. Strindberg. Och här börjar det skvalpa oroligt i vattenbrynet: men inte Anne Charlotte Leffler. Strindberg men inte Leffler. Orättvist? Glömskt? Sexistiskt?
Frågorna hopar sig som vassruggar. Och behovet av k-märkning dyker upp som en pigg dopping. Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff och andra kvinnliga succédramatiker från samma tid som Ibsen och Strindberg har lyfts fram i projekt, så att säga retroaktivt k-märkts. Bra dramatik, aningen melodramatisk möjligen, med starkt fokus på för den tiden brännande frågor, men varför slutade man spela dem? Varför behöver de skyddas, medan Ibsen bara spelas och spelas. Omtolkas, uppdateras, omprövas; han har länge förblivit vår tids mest spelade dramatiker, trots att Ett dockhem är från 1879.
Synen på kvinnan och hennes plats i familjen var då, förvisso, en annan än idag. Ändå lyckas pjäsen vara relevant än – kanske för att den skildrar en kvinna som en individ och inte en representant för sitt kön. Kanske för att den knyter ihop samlivsproblematiken och familjen med ekonomin på ett osedvanligt tydligt sätt. Rått, faktiskt.
Så sett bör Jonas Hassen Khemiris pjäs Jag ringer mina bröder k-märkas. Men inte Lars Noréns Natten är dagens mor eller, för den delen, Personkrets 3:1. De klarar sig ändå och har blivit klassiker så som klassikerna brukar bli det, till synes av sig själva, (och för att några stenar i floden ligger fast) för att tillräckligt många teatrar, regissörer, skådespelare vill spela dem. Samtidigt skriver Lars Norén vidare och den pjäs som senast uruppfördes i Sverige, Fragmente, kommer den att bli en klassiker av sig själv? Eller kommer den att glida med i en större ström av fragmentariskt berättade nu-skildringar, angelägna här och nu, men, sannolikt, på väg mot öppna havet.
Med pjäsen Jag ringer mina bröder, vackert och klokt iscensatt av Farnaz Arbabi, har Hassen Khemiri skapat ett stycke för teatern (ursprungligen en roman, för övrigt) som för oss här och nu kommit att hänga samman med Bästa Beatrice-artikeln i DN. Han formulerade vad många redan sagt och tänkt, vad många redan samlade aktivister mobilserat utifrån, men han gav det en litterär form och en enskild människas perspektiv i relation till en annan medmänniska, som dock uppbär ett mäktigt ämbete, justitieminister. Ett J’accuse för vår tid.
Publikens ovationer när jag såg Jag ringer mina bröder gällde, förmodligen, både den utmärkta uppsättningen, men också triumfen över att ha formulerat ett svårgripligt dilemma, att kritiskt beskriva ett orimligt läge som präglar Sverige och Europa när det gäller migration och främlingsfientlighet eller rasism.
Gör det Hassen Khemiri till Leffler? (Men Norén till Ibsen?) Är ”Jag ringer mina bröder” på väg att dras med i strömmen. Och ut mot havet. En fråga som gnager här är, förstås, exakt vad det är hos Ibsen som höjer honom över vattennivån. Samma sak med Strindberg, i båda fallen när det gäller delar av deras dramatik, verkligen inte allt.
Eller är det inte Hassen Khemiri som ska k-märkas utan det fragmentariska berättandet? Fler än han arbetar med en postdramatiskt präglad berättarstruktur som hänger samman med vår tids avtryck av film- och tevetänkande, men också samtidsdansens och performancekonstens starka inflytande på teatern. Klassisk modernism i bortemot fjärde, femte generation, räknat från 1890-talet. Ett klippt och klipskt bildsättande som inte saggar i bakgrunder eller small talk utan saxar sig fram till valda väsentligheter. Lars Norén har också sedan 1990-talet arbetat med mycket fragmentarisering, som i Personkrets 3:1, och fortsatt så under 2000-talet med de s k Terminalpjäserna, där fragment-tekniken drivs till att närma sig en rebus. Vem är, egentligen, vem?
Frågan är om fragment-epoken redan blivit en klassiker ”av sig själv”, eller om den som stil eller berättargrepp borde k-märkas? Den har präglat scenkonsterna från dockteater för de minsta till dokumentär-vågen vidare till stora koreografiska äventyr, som – senast – Mats Eks Julia och Romeo. Det är Shakespeares gamla story, men som flygande blad där ett lapptäcke av Tjajkovskij- musik bär ett berättande som lätt och fint väver in aspekter av den arabiska våren, hedersmord och hatbrott fragmentariskt. Svårt att tro att detta är på väg mot havet.