I Kulturens SOMMARSERIE för Ung-sidan, BARNFATTIGDOM, har jag bidragit med denna text om barnboksklassikern Sotarpojken och dess, tyvärr, dystra aktualitet:
Läser någon längre Sotarpojken, Lisa Tetzners barnroman, fyra hundra sidor tung? Den har länge ansetts som en av 1900-talets klassiker för unga läsare, och kanske dess nya form som bildroman från 2002 av Hannes Binder hjälper den att överleva.
Hannes Binder översatte 2002 stora delar av texten till intensivt svarta etsningar som mycket väl fångar upp dramatik, panik och fasa i berättelsen om Giorgio och hans olycksbröder. Men den korta texten som följer bilderna rymmer inte farmor, brödet, eller Angelettas vängåva, ett guldkors som försiktigt glimmar till som ett litet hopp i hans hårda vardag. Liksom den kraftfulla underströmmen av barnperspektiv och engagemang för barns rättigheter och möjligheter. Den goda Lisa Tetzner är heller inte helt fri från sentimentalitet, men efter att ha läst romanen om Giorgios många prövningar som sotarpojke, inklusive alla utvikningar om andra personer, är det en lättnad att andas ut i det lyckliga slut där han återvänder till sin hemby som skollärare. Med Bianka, klädd i milt blått som en gudsmoder. Puh.
Men om man nu läser Sotarpojken i original eller som bildroman, eller om man närmar sig Lisa Tetzners barn-odyssé i tio band om barn i ett hyreshus i Berlin, Vi i 67:an, så är det nästan kusligt hur väl hon ringar in en problematik, som, tyvärr, också är vår tids egen.
Lisa Tetzner var gift med författaren Kurd Held, judisk och kommunist, och Held arresterades i samband med riksdagsbranden i Berlin. Genom att beveka Göring lyckades Lisa Tetzner få ut Kurt Held ur fängelse och de bosatte sig i Schweiz, båda fråntogs sitt tyska medborgarskap. Och även Lisas böcker svartlistades i Nazityskland.
Lisa Tetzner själv kom från borgerlig miljö men genomdrev att hon fick en egen utbildning. Hon gick på Fröbel-Pestolzzi-seminariet och blev förskollärare. Samt sagoberätterska – hon tog tallektioner för att kunna verka som kringvandrande sagoberätterska för fattiga barn efter första världskriget. Något som gjorde att hon blev ansvarig för tyska radions barnprogram under 1920-talet. I studion samlade hon, modernt nog, barn och deras berättelser om barnens Berlin utgjorde grunden för berättelserna i barn-odyssén.
Den judiska flickan Mirjan i odyssén lyckas tillsammans med en stor grupp judiska flyktingar fly till Sydamerika, där man tror att det ska finnas gott om plats för alla. Vilket det gör, i kvadratmeter räknat. Men flyktingarna släpps inte in någonstans och lider till slut skeppsbrott och räddar sig på en obebodd ö.
Så var det för många judiska flyktingar, men det ser också ut som en spådom för vår tid där flyktingar skickas runt till olika platser utan att få en fristad någonstans. På en annan punkt träffar hon också skrämmande rätt i romanen Sotarpojken, där fattiga pojkar från Tyrolens landsbygd såldes till en uppköpare som förmedlar dem till sotarmästare i Milano. Barnen blir rättslösa, när en hel ”last” försvinner i en båtolycka, görs inga försök att efterforska eller rädda eventuella överlevande. Vidare utnyttjar den vuxne uppköparen sitt övertag över de utsvultna barnen och bussar polisen på dem för påstådda stölder eller kontraktsbrott.
Med en rysning läser jag i den nyss utkomna boken ”De försvunna barnen” av Jens Mikkelson och Katia Wagner i bokens epilog:
”Tidigt i vårt arbete med den här boken förstod vi att det inte finns någon myndighet i Sverige som anser att de närmare 800 försvunna barnen är just deras sak. Migrationsverket tar inget ansvar utanför asylprocessen. Socialtjänsten ställer bara upp så länge flyktingbarnen finns i kommunen. Polisen bryr sig endast om att leta efter dem som inte vill bli hittade.”
Drömmen om att alla människor är lika mycket värda får fortsätta att vara en illusion. Människor med mycket låg status som barn på flykt, barn i tillfälligt arbete på samhällets skuggsida är inte tillräckligt mycket värda för att ägnas omsorg och beskydd.
Men barnarbete av den sort som Sotarpojken skildrar i 1800-talets Milano, det finns väl ändå inte? Skildringen av lille Giorgio som skickas upp i en het skorstenspipa för att en kock ska leverera en stilig middag är en rysare. Med bränn- och rökskador
faller han ner och stryker nästan med. Idag erbjuder kanske textilfabriker i Asien något mindre umbäranden men fortsatt stora risker – inlåsning av arbetare, unga som gamla, när stora anläggningar börjar brinna skvallrar om villkoren.
För vår samtid liknar trafficking den ruljangs med ”sålda” sotarpojkar, vars föräldrar fått betalt för ett kontrakt där pojken mot kost och logi arbetade. Sexuella tjänster, droghandel eller annat tvångsarbete, som en socialarbetare berättar i Mikkelsen-Wagners bok: ”Det måste inte vara så väldigt organiserat. Det räcker med att någon vuxen tjänar pengar på det. Och så är det oftast i sammanhangen med de ensamkommande flyktingungdomarna”.
Någon vuxen tjänar pengar. Någon annan vuxen bryr sig inte. Och så finns det, i bästa fall, någon enda vuxen som ser, förstår och ingriper. I Sotarpojken är det en läkare som uppmanar en grupp sotarpojkar att fly över till Schweiz där han kan hjälpa dem. Och så småningom, får pojkarna ett yrke och en egen framtid.
Jag tänker först att man kan läsa Sotarpojken för att den ger distans och perspektiv på en idag högst närvarande problematik. Men så blir det inte. Som en av de heta murstenarna som lossnar i skorstenen när sotarpojken klättrar upp, drar den, brännande och vass, med sig hela det förfärliga sammanhanget rakt ner i nuet.
Ruta:
Lisa Tetzner arbetade delvis med vad vi idag kallar ”devicing”, ett slags workshop-skrivande med barn. Hon gjorde det redan i radiostudion i Berlin på 1920-talet där barns egna berättelser kom att ingå i Barnen i 67:an, som Barn-Odyssén heter på svenska. Den har tio delar som utgavs mellan 1932 och 1949.
Lisa Tetzner besökte Sverige flera gånger, bland annat 1938 på en föreläsningsturné. Vid besök i Kiruna frågade svenska barn hur det gått för Berlin-barnen och Lisa Tetzner skrev inspirerad av besöket ”Erwin i Lappland”, där Erwin och hans pappa bor hos en familj Holmström.