Moa Backman: Under tiden, regi: Olle Jernberg, Unga Tur, Scenkonstfestivalen Paradiso 6
I veckan som kommer offentliggörs de nya cheferna för Kulturhuset och Stockholms Stadsteater. Spännande. Många chefsstolar gapar tomma i Scenkonstsverige just nu och det är generationsskifte på gång. Men vill man spana efter framtida teaterchefer som intar sina platser om ytterligare tjugo år, kan man kanske se en och annan hos Unga Tur. Förmodligen finns de där tillsammans med TUR-teatern i Kärrtorp, slitet, experimenten, snillena och leklusten, som ideligen belönats av oss kritiker.
Scenkonstfestivalen Paradiso inleddes i går för sjätte gången hos Unga Tur, med stöd av TUR, och först ut var Moa Backmans nyskrivna pjäs Under tiden. Det är bekännelsedramatik för unga vuxna som vuxit upp med smulorna av ett solidariskt samhällsbygge yrande runt öronen. Och hamnat i vad?
Fem unga festar beslutsamt på scenens fuskgräsmatta där vi alla sitter på budgetvänliga plaststolar. Genom tjoandet borrar sig upplevelsen av tomhet och frågetecken kring världen och framtiden. Att inte ta något för givet – varken sjukvård eller frihet, har de fått höra till leda.
Det är ingen bra idé med en paus mitt i partyt, men den jämnåriga publiken vill nog gärna hänga i foajén. Pjäsens luftiga bygge av utsagor närmar sig rapp poesi mer än dramatik, och ett avbrott försvårar återtåget till rätt stämning. Olle Jernbergs regi fångar annars röran och rörligheten med drastiskt snitt och en finurlig rolighet som gör kasten rättvisa.
Svår att glömma är festgästen Olof Bamse, en sammanknådning av Olof Palme och den serietecknade björnen (och lite till). Svensk självbild i teddyplysch: vi vill ju bara vara snälla! Att det inte omfattar vanlig mänsklighet, är en helt annan sak.