Svenska Mim: En sensommarnattsdröm, Scenkonstfestivalen Paradiso, Unga Tur, Kärrtorp
På Shakespeares tid spelades pjäserna ofta på en till en och en halv timme. Hur kan det ha gått till? De spelades visserligen många gånger och byggde på legender som folk kände till (Hamlet) och fokus i en föreställning kanske mer låg på spelandet, upptågen, publikens livliga deltagande, ölen man drack, snacksen som tuggades. Specialeffekterna, som låtsaskanonen vars salva satte eld på halmtaket i The Globe.
Det låter hursomhelst lockande med En midsommarnattsdröm (omstuvad till sensommar) och dessutom som en ”teatersafari” på 90 minuter. Alla dessa tramsiga kärlekspar, trolleri-droppar i ögonen och mystiska skogsvägen….det behöver rensas lite och tänkas nytt.
Svenska Mim är ett av inslagen i festivalen Paradiso, men äventyret börjar överraskande tradigt i foajén till gamla bion Reflex i Kärrtorp. Varför bena ut hela storyn här eller är det mest för att lansera idén att Aten i denna tolkning betyder A.T.E.N. och är en modern bokstavsförkortning för marknadstänkande. Ramberättelsen, eller en slags underifrån kommande tryffering, är här kritik av buskapitalism, alliansregering och marknadsfundamentalism och handhas framför allt av Puck, roligt spelad av AnnaKarin Håkansson. Men hade verkligen introt behövts, för strax kommer föreställningens höjdpunkt: promenad genom det sommarsömniga och osannolikt rara lilla Kärrtorp, en folkhemsdröm i verkligheten.
Med Puck i spetsen drar vi ut i stora vilda skogen, nämligen naturreservatet strax intill, och vägen dit kantas med roliga kommentarer om det gammaldags solidariskt levda liv som antogs pågå in i evinnerligheten i, till exempel, Kärrtorp. (En pendang till den mer intellektuellt hållna pjäsen Under tiden som också spelas under Paradiso-festivalen. Se Expressen 10 augusti eller denna blogg.)
Kul blir det på vägen till skogen, och inledningsvis är det skoj att bära sin trebenta pall mellan spelplatserna och beundra Titania som (utan mick!) sjunger så det dånar i skogen och den uppblåste Oberon, en rolig mansbild (Agnes Rase respektive Joel Danrepup). Valet av spelplatser är fyndigt, små scener uppstår på en bergknalle, ”parkett” blir till som av sig själv i en liten sänka. Benny Fredriksson borde gå på talangjakt i Kärrtorpsskogen, men dramaturg och regi-arbetet behöver vi inte fördjupa oss i. Vill man slippa genus- och queerperspektiv finns här också ett lysande tillfälle. Sånär som på en manlig älva (och hur djärvt är det?) är allt som det brukar.
I stort sett blir det mesta tillslut som vanligt med kärleksparen, allt som ska redas ut och ställas till rätta. Och man har valt att skippa den roliga bi-berättelsen om de amatörspelande hantverkarna, kvar är bara Botten, visserligen fin i sin enfaldig-mask (Erika Peterson), men hur tänkte man här? Att det amatörmässiga var tillgodosett ändå? Vilket det är i stora delar av ensemblen.
Och, dessvärre, förtjusningen över skogen och promenaden avtar, mörkret sänker sig, kvällsluften svalnar. Föreställningen är en hel timme längre än utlovad, minst. Det är ett misstag; entusiasm, engagemang och intresse dalar. Men Pucks insats som guide genom folkhemmet minns man till nästa sensommar!