Poste Restante: Civilizaton and its Discontents, MDT på Clarion Hotel, t o m 22 sep, Stockholm
Som om det inte vore komplicerat ändå. Men att dessutom vara kritiker är ännu krångligare. Den performance som gruppen Poste Restante gestaltar i ett konferensrum på ett hotell i Stockholm är som tårtan jag smackar ihop i ett grupparbete. Med plasthandskar på. Botten på botten och olika jox däremellan.
Plasthandskarna blir som en metafor för det kritiska uppdraget. Kan man delta och ändå hålla sitt kritiska uppdrag i huvudet? Strax står man där och fördelar ananasskivor på en tårta samt tar tid, 20 min, för hela gruppens räkning. När jag tar av mig engångshandskarna är jag talkad på händerna. Nej, man kan inte delta utan att delta.
Vilket skulle bevisas. Metoden är något omständlig men tesen är att vår frihet är en chimär. Vi är inte så fria som vi vill tro. Från en performance kan man naturligtvis gå sin väg, men det är också en av arbetsreglerna för kritiker man helst inte bryter. Man måste se HELA.
De fem Poste Restante-medlemmarna i svart och grått utför korrekt en kickoff till någon slags verksamhet där vi, de 24 deltagarna, delas in i grupper och aktiveras med frågor och uppgifter av olika slag. Utgångspunkten är Freuds Vi vantrivs i kulturen och utmaningen blir att svisch, ingå i ett sammanhang där man inte är överens om premisserna. Men man måste ingå i det i alla fall.
Man gör det hela tiden, ju. I ett samhälle, på en arbetsplats, i olika privata sammanhang (trappuppgång, båtklubb, grannsamverkan…). Nu ska vi, i våra grupper, planera olika detaljer för den klubblokal för sexuella orgier som det är vår uppgift att organisera. I min grupp diskuterar vi hygien: ska det vara duschtvång innan? Får man ha långa naglar? Får besökarna peela, raka, och fila förhårdnader i duschrummet?
Jisch. Snart sitter jag där, i alla fall, och insisterar på dusch, medan andra tolerant påpekar att de sexuella preferenserna kan vara olika. Några gillar smuts och svett…
Förstås. Så blir det en två och en halv timme lång session som är en bild av den västerländska demokratin. Alla kan omöjligen hålla med om alla premisserna, men….Samtidigt påminner det mig om föräldramöten i skolan där man borde tala om övergripande frågor, pedagogik och barnens utveckling, men hamnar i en het diskussion om gympapåsen ska hänga kvar i klassrummet eller tas hem mellan lektionerna. Sånt.
Sånt tänker jag på. Vad tänker de andra på? Vill verkligen den unga killen som verkar så trevlig sänka åldern till 15 för inträde på klubben? Eller bara leker han mycket bättre än jag?
Det är inte en jättespännande kväll, på många sätt rätt långtråkig. Men det är en tänkeväckande sak som, Freud eller ej, diskuterar friheten och dess villkor. Inte minst alternativen tänker jag på när jag cyklar hem. Vi sitter fast, men hur kan vi annat? Som kritiker noterar jag att de fem performancemedlemmarna är väl förberedda och gestaltar den kliniska kickoff-situationen väl. Inte mycket mer att säga om det.
Men jag tänker också på att Europa är fullt av en generation performanceartister, högutbildade, som arbetar på ett sätt som dels är likartat, dels i någon mening ängsligt nära den högutbildade europeiska medelklass som kniper med klorna i sina privilegier i en värld där något, exakt vad kan diskuteras, håller på att tippa över åt något annat håll.
Och recensionen blev lika lång som kickoffen var omständlig.