Det är obegripligt att en rutinerad och, faktiskt, intresserad, kulturpolitiker som Madeleine Sjöstedt inte kan förstå det hon hör. Reaktionerna mot de nya sättet att söka bidrag projektvis för teatrar i Stockholm kommer från de mest initierade och framgångsrika håll och är så samfälliga att det är obegripligt att Madeleine Sjöstedt låter kritiken rinna av och tuggar vidare på sitt mantra: mer, mer, mer kultur för pengarna.
Ingen tycker annat än att det är utmärkt med god utdelning av satsade skattepengar. Men denna utdelning kan inte enbart mätas i mängd, den måste också mötas i kvalitet. I sitt svar i SvD idag (16/10) bemöter hon Göteborgs Stadsteaters konstnärliga ledare Anna Takanen som påpekat att de väl inarbetade och för svenskt teaterliv djupt betydelsefulla fria grupperna i Stockholm är en väsentlig del för blodomloppet i hela landet.
Projekttänkandet drabbar inte bara teatern i Stockholm utan hela landet eftersom det också skapar osäkerhet i hela Teatersverige om när frilansande regissörer, dramatiker och skådespelare kan vara tillgängliga för andra delar av landet, t ex Göteborg. Ett utbyte som är väsentligt och ömsesidigt. Sjöstedt sätter ett (!) efter Göteborg, som om det vore lustigt att en göteborgsverksam konstnär uttalar sig om Stockholm. Det kan väl inte vara så att Sjöstedt inte känner till att hur Teatersverige fungerar.
Mycket och för alla är två ledord för Sjöstedt – och vem kan säga mot om man reducerar kulturpolitiken till detta. Men frågan är mycket mer sammansatt. Utan fattiga fria teatrar vars uthålliga medarbetare subventionerar teaterkonsten dagligen med magra löner skulle vi inte ha fått se Elfriede Jelinek eller Jon Fosse på svenska scener. De fria teatergrupperna, några av dem från 70-talet, andra yngre, arbetar med konstnärligt motiverade processer som inte längre ryms på, till exempel, stadens stora teater, Stadsteatern. Där sätts producerandet främst, och mycket riktigt produceras en stor mängd teater. En hel del av den, självklart, mycket bra och kanske till och med bäst. Men annat svisch in och sen ut – ett hiskeligt slöseri med de dyra skatteslantarna.
Den sökande måste presentera verksamheten projektvis och inte som en pågående helhet med detta nya system. När hon anklagar sina kritiker för knep och skamgrepp tar hon till det värsta skamgreppet själv: hon ställer de etablerade grupperna mot nykomlingar och anklagar Tribunalen, Galeasen, Moment och de andra för att vilja ”prenumera” på stöd från staden. ”Fram träder en liten grupp människor som under förevändning av konstens värde och allmänhetens tillgång till kultur främst är ute efter att försvara sina egna och sina vänners intressen”.
Jag har skrivit det förr och jag gör det igen: det är ignorant och det är arrogant. När Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse skrattade man faktiskt. Finns det minsta smula rimlighet i att kalla det ett särintresse när de som arbetar på Teater Galeasen nu satt upp Vår klass av den polske dramatikern Slobodzianek, denna gång i samarbete med Dramaten? Är det ett särintresse att dessa grupper måste betala hyra varje månad hela året, som Ture Rangström på den av staden instiftade Strindbergs Intima Teater påpekat i debatten. Söker man projektvis vet man inte om man kan betala hyran i slutet av året.
Att det är lika för alla låter som demokrati, men det måste ju gå att konstruera ett ansökningssytem som tar hänsyn till långsiktighet och samtidigt släpper in nya aktörer? Och inte ställer dem mot varandra som fiender. Vad är det för kulturpolitik som vill slå sönder, försvåra och misstänkliggöra något av det bästa och mest förnyande som svenskt teaterliv har?
För mig ser det ut som att Madeleine Sjöstedt satsar hårt på att bli kulturminister i framtiden och vill profilera sig på hårda nypor och här-delas-minsann-inga-bidrag-ut-hur-som-helst. Det vill jag kalla ett genuint särintresse.