Foto: Mattias Lindbäck
Lotta Melin: Gare du Nord, Konstakademien, Stockholm
Föreställningens längd: 1, 5 tim, t o m 27 okt
Konstakademien, gemenligen kallad Mejan, flyttade till Skeppsholmen. Det gamla 1600-talspalatset som ligger granne med Rosenbad och i sekler var Sveriges färmsta konstutbildning är idag utställningslokaler, bibliotek och arkiv. Huset där Carl Larsson, Anders Zorn och alla de andra slet trapporna är ombyggt i många omgångar, prångigt och charmigt i sin blandning av storvulen elegans och alldeles vardagligt ateljéslit.
Nu när Nationalmuseum är stängt för renovering används salarna för utställningar därifrån. Och annat. Koreografen Lotta Melins verk Gare Du Nord är en sällsam upplevelse av dans, installation (i ordets ursprungliga bemärkelse), platsspecifikt äventyr, bildkonst, musikdröm. Med scenografi av Jan Håfström, kostymer av Barbro Lomakka och musik av Maja S. K. Ratkje befolkar dansare och figuranter bibliotek, trapphus och ateljéer på ett sätt som gifter samman dröm, järnvägsstation, allkonstverk och konstdiskussion på ett häpnadsväckande sätt.
Dansare och statister är själva scenografi i sina vita kostymer som är tidlösa och liknar både svepningar och tvångströjor. I grupper lotsas publiken till biblioteket där 1700-talskänsla härskar bland gengångare och spröd musik, vidare till Sessionssalen där en dansare övar sång med hjälp av stenar i munnen. En annan dansare är en snörd stekt svan eller offerlamm på det folieklädda bordet i arkivet för grafik. Trapphuset blir till väntsal och det verkliga Gare du Nord i Paris, dit svenska konstnärer anlänt sedan 1800-talets mitt. På pianot spelar Anna Christensson med SL-kortet som plektrum, Karolina Blixt sjunger SNCF så luften skälver (SNCT = franska SJ).
Jag kanske inte borde avslöja mer. Men konserten för vitkålshuvuden var makalös. Dansarna Anna Westberg och Henrietta Wallberg helt magnifika i denna sant gränsöverskridande dikt till bilden, konstens kraft och dess pris. Om och om igen associerar jag till hur konstnärerna arbetar med sig själva som insats, hur nära det ligger offer och rit, hur absolut evigt konsten skrider vidare, och hur känsligt, överkänsligt, lätt den svänger för vindar eller trender. Melins koreografi går i procession, dansar schamanistiskt eller vänder ut och in på sig själv.
Bilderna av hur konsten och konstnärerna måste stödjas, bäras, bandageras bildar en svit betraktelser av utsatthet där bårar, lindor och begränsningar är tema. Lätta stråk av Stravinskijs Våroffer citeras i det stycke för piano som får Henrietta Wallberg att lyfta i hänryckt självutlämning; detta är offret, detta riten.
Med kålhuvudena som slagverk dunkas en rytm in, dov, kompakt; den sitter kvar som ett mantra. Omöjligt att inte läsa eftertext i programmet som ett hugg: ” Med dessa tio föreställningar tar Lotta Melin avsked från danskonsten i den form hon bedrivit den under senare år. Det kulturpolitiska klimatet i Sverige gör det omöjligt att fortsätta. Lotta Melin älskar sina dansare, sina medarbetare och sin publik men vill inte riskera sin hälsa med att stångas mot en byråkratisk apparat där egensinnigt konstnärligt skapande får allt mindre plats.”