Teater till budgetpris – Anders Boonstra och ett hockeyspel. Foto: Petra Hellberg
Andreas Boonstra (manus, regi, ljus) : Moment on ice, Moment: teater
Det nästan retsamt tillbakalutade, till synes slarvigt ihopkomna och liksom dum-kul självbespeglande har blivit Andreas Boonstras signatur. Lika rafsigt varje gång, ofta, men inte alltid, träffande. Den här gången: träffande.
Moment on ice, precis i samma tid som Malin Stenbergs Blood on ice på Backa teater i Göteborg. Backa gör något snyggt, precist och dessutom resursstarkt på is. En liten fri teatergrupp i en Stockholmsförort, däremot, hukar under färlan: här får inget kosta, produktionen måste vara maximalt slimmad, och det måste, dessutom, bli succé. Då kan det bli bonus på anslaget från staden, nämligen.
Men hur vet man om det blir succé? Andreas Boonstra vänder och vrider på det mest självklara som ingen konstnär skulle behöva ägna kraft åt att bevisa. Inget konstnärligt arbete har ett helt säkert utfall när det gäller kritik, publik och i förlängning av publiksiffrorna anslag från stat och kommun.
Flipp eller flopp? Flipp, säger jag, men premiärpubliken på moments lilla scen är tätt packad, glad och med på alla slags noter. Det gör föreställningen roligare än den kanske kommer att vara en vanlig, regnig kväll i nästa vecka. Vad vet man.
Ingen kan faktiskt veta vad som uppstår mellan konstnärerna på scenen och publiken. Här är det Boonstra själv som berättar och funderar tillsammans med musikern Erik Stenberg, som också får ikläda sig rollen av svensk arbetslöshet som tillfälligt får anställning som lärling.
Den enda säkra succén i världen är Disney on ice, menar Boonstra. Hur usel Disneyfilm den än recyclar på skridskor så blir det utsålt och succé. Vad är förklaringen? Själva isen?
Boonstra testar med ett ishockeyspel, filmat med mobil där Mefisto puttar på gubben Hummel i äldre moment-flippar. Eller floppar. Spelar ingen roll: men is!
Roligt blir det, sorgligt nog, och adresslapparna till Madeleine Sjöstedt på det lokala politikerplanet och Lena Adelsohn Liljeroth på riksnivå sitter tätt, är fyndiga och perspektivrika. Ramberättelsen om den holländske underhållaren som tar sitt liv, är en kommentar i svart.
Medan rullskridskor, white-board-tavlan, klockspelet och en rad här-sparar-vi-pengar-effekter är en dråplig katalog över det hinderlopp som konstnärligt intressanta och kreativa teatrar just nu tvingas delta i.
Mirakulöst att göra en rolig liten betraktelse över detta sorgliga tillstånd. Märkligt att få frågeställningen i freakiga fjädrar att landa mitt i snöda verkligheten i ett becksvart, regnblankt Gubbängen.