Den tramsiga fars som just nu spelas på Borås Stadsteater förtjänar seriös kritik. Teaterchefer springer ut och in i dörrar, omkullsprungna av politiker, lustiga missförstånd och teatrala hotmuller.
Men medan vi skrattar åt det löjliga i en förvaltningschef som ska ha ”operativt ansvar” för en teater och polisanmäler de som hängt en protestbanderoll på byggnaden: nu är det hög tid att på allvar fråga sig hur Samhället med stort S och Konsten med stort K ska förhålla sig till varandra.
Hur har vi hamnat därhän att ”kvalitet väger lättare än kvantitet” som den avgående teaterchefen i Borås, Monica Wilderoth skriver. Hon avgick eftersom hon fann situationen ohållbar när allt mått på framgång reduceras till ”försålda biljetter.” Den nytillträdde chefen, Gugge Sandström, ytterst rutinerad och med lång erfarenhet av allehanda chefsposter inom teatervärlden, blev kvar två dagar på nya jobbet. Hans uttalade skepsis mot Boråspolitikerna i en lokaltidning var nog för att svängdörren skulle börja rotera igen.
Men hur ska vi ha det? Skattefinansierad konst, som till exempel teater, är en företeelse i hela Europa, och en del av vårt kulturarv. Det förvaltas dagligen och formulerar vår samtid åt oss alla. Den europeiska traditionen med statligt och regionalt subventionerat konstliv är en fortsättning på kulturen vid hovet, alltmer professionaliserat och institutionaliserat under Gustav III.
Med monarkins avveckling som politisk kraft övertogs traditionen av regionteatrar och nationalscener. Själva meningen med detta är att kvalificerat och självständigt utvecklade konstformer ska vara tillgängliga för många. Det är en demokratifråga.
Just nu pågår en urholkning av synen på ett kulturliv som stöds för att kunna nå de många. Det återspeglar en försvagad demokrati och en fundamental brist på respekt för konstnärernas arbete. Det är konstnärerna som skapar konsten och som subventionerar den med sina låga ersättningar.
I Borås eller Stockholm spelar nu politiker rollen av commedians sura snåljåp, som lomhörd och misstänksam vill bestämma allt själv. Det har vi redan skrattat åt i sekler. Och det får vi tydligen fortsätta med.