Gisèle Vienne: The Pyre, Dansens Hus
Gisèle Vienne upphör inte att förvåna. Med sin bakgrund i samtida dockteater har hon en högst egen förmåga att skapa dans som är ett spel för figurer med dansare sedda som rörliga föremål.
Just sådant som de första modernisterna vid förra sekelskiftet var förtjusta i. Men de hade inte alltid samma tekniska hjälpmedel som dagens sceniska kreatörer. Vienne har också en filosofisk ingång till sina verk, ett tankemässigt experimenterande.
Förvånad blir jag, men jag har också rätt rejält långtråkigt. Det sceniska rummet har arrangerats som en tratt eller tunnelöppning vänd mot publiken, och på dess sidor projiceras ett bildspel. Ömsom fantastiskt vackert som en snö-skakis av stjärnor, ömsom med utstrålande ränder i olika skarpa neonfärger som gör att hela scenen ser ut som ett jättelikt öga. I dess mitt, den svarta pupillens rundel, står en dansare. En ensam kvinna i silverglänsande helkroppstrikå och med högklackade skor i samma metallic. I ungefär fyrtio minuter rör hon sig stående på samma fläck, mycket begränsat, minimalt. Trots det skiftar rörelserna från posering till mini-dans, från positioner som gör henne till ett kvinnligt objekt till solodans för en danskonstnär. Scenkonst för en Barbie-docka, en liten figur i ett stort bildspel.
Tålamodsfrestande, men när nästa mycket kortare avsnitt kommer flyttas fokus till en pojke i tio-årsåldern som kommer. Ett raskare händelseförlopp tar vid, den lilla killen närmar sig kvinnan och slår till slut till henne så hon segnar ner. Varvid det börjar ryka ur henne.
Verkets tredje del är en kortroman med samma namn, The Pyre, av Dennis Cooper. Boken delas ut till alla i publiken. Berättelsen handlar om en pojke och hans mamma, en alltför frånvarande men beundrad pappa, psykiska problem, kanske prostitution, kanske incest.
Isande ensamhet, svår utsatthet, det moderna livsmönstrets hårdhet för dem som hamnat utanför. Ensammare än den silvriga kvinnan i sitt öga kan inget tänkas. Men jag hade föredragit att få några av bokens nycklar när jag såg den långa sekvensen med den poserande-dansande kvinnan. Först med bokens ram kan jag se hur det finns en diskuterande drive i verket; vem definierar en kvinna? Omvärldens ”öga”, mannen, barnet? Eller har hon själv så länge sett sig genom omvärldens lins att hon inte uppfattar skillnaden?