Foto: Andreas Nilsson
Tao Dance Theater/ Norrlandsoperan: 6 – The Sami Chinese Project, Dansens Hus, föreställningens längd: 1 timme
Dansarnas kroppar som en, enda kropp – inom den klassiska dansen är det en dominant för kårpartier. Rader av svanar eller ringar av ”bondfolk” – själva idén är att rörelsen är gemensam, att individerna avviker så litet som möjligt från varandra.
Inom den samtida dansen har unison dans med utbytbara dansare varit om inte tabu så en mer sällsynt gäst. Individen och den individuella dansarens uttryck är i den samtida dansen i fokus så som den varit i det samtida livet generellt.
Därför hisnar tankarna och går på rundgång när sex kinesiska dansare rör sig så perfekt unisont att de är som en samlad organism. Den västerländska schablonen för Kina är ju massamhället, paraderna, maoismens likriktning. Här är dansarna inte så lika rent kroppsligt, men rörelsemässigt perfekt synkrona i Tao Yes koreografi av minimalistiska svängningar som försiktigt växer, går tillbaka, varieras. Efter ungefär en halvtimme vänder sig dansarna för första gången mot publiken men de är alltjämt belysta i svart dimma; som tusch på vått papper. Det finns ofta anledning att prisa Ellen Ruge för hennes ljussättning – här blir det medalj!
Om det låter tråkigt kan inget vara mer fel. Fascinerad stirrar jag in i det mjuksvarta luddet och lyssnar till den märkliga världsmusiken, techno, samiskt och ibland Philip Glass-tuggande, resultatet av ett längre projekt av samarbete mellan Norrlandsoperan och kinesiska Tao Dance.
Verkets sista del är ett solo med Tao Yes som med liknande rörelsevokabulär bjuder på ett större sving. Men det kan inte riktigt mäta sig med den första delen med de sex dansarna, två män, fyra kvinnor, som så utsökt unisont med individuellt tycks illustrera vår tids största idé: individ och grupp, livet som en del av en organism av människor, världsdelar. Rygg vid rygg; olika, lika.