Gertrud Larsson: Hela folkets järnväg, regi: Anette Norberg, Uppsala Stadsteater
speltid: 2, 30
Alla har vi stått i snön på en perrong och förundrats över hur en idéstyrd marknadsfundamentalism kunnat få experimentera med verkligheten. I två decennier har nedmonteringen av SJ pågått, och ljuset i tunneln? Tja, ingen är i alla fall nöjd idag.
Varför gråta när man kan skratta? Gertrud Larsson har säker vittring på den punkt där makt skapar absurdism, oftast nosar hon upp genusperspektivens mest överraskande vinklar. Denna vår tycks hon vara överallt i svensk teater med både nyuppsättningar och helt nya pjäser. Hela folkets järnväg har förutsättningar att sättas upp lite varstans, men då behövs en sax.
Pjäsen är en hybrid av dagspolitisk revy, vanlig komedi och absurd fars. Men uppsättningen borde vara minst en timme kortare för att matcha sin form. Nu blir det långa transportsträckor på enkelspår, med avbrott för roliga studier i nordiskt väders lömskhet, fånig direktörsjargong eller larvigt SAS-komplex.
Gertrud Larsson arbetar journalistiskt och har grundligt satt sig in i SJ:s alla avgångar mot kaos. I pjäsens centrum står en icke namngiven men välkänd infrastrukturminister. Runt henne en rad generaldirektörer, assistenter, journalister och, icke minst, Trafikverkets generaldirektörs hund Betty. Just Betty fångar Gertrud Larssons storhet i svansen: en komiskt resignerad vovve som med trött glimt i ögat kan ses både som en folkets röst och förnuftets, fint fångat av Anna Carlson i rejäl skinnmössa.
Ju längre fram i pjäsen man kommer desto mer lyfter pjäsen till satir med en kreativ galenskap och ett driv som skyndar bort från realistiska järnvägsbilder. Och desto bättre blir den. När ministern deppar i helvetet och väntar på besked om sin inkarnation som tågstäderska har lättheten, satiren och absurdismen vunnit. Problem under debatt och idéernas tåg på isfri räls.