Molière: Den inbillningssjuke, regi: Andreas Boonstra, Moment:teater
längd 2,40
Foto: Peder Brun
Molière ligger sprattlande på operationsbordet. Skalpellerna blixtrar, ty här amputeras och transplanteras, dissekeras och analyseras. Död är han sannerligen inte. Men det går inte snabbt när Molières pjäs Den inbillningssjuke dekonstrueras in på skelettet. Kanske aftonen blir mest underhållande och tänkvärd om man redan gillar sin Molière, samt är förtjust intresserad av Moments estetik: till synes schavig, förströdd, fikarast-pratig. Men samtidigt välkomponerad, spirituell, genomtänkt och med god bildskärpa i sitt svartvita tänk, som text på vitt papper.
En gammal pjäs, århundraden av teaterkonventioner, mängder med textrader (Anders Bodegårds översättning) som projiceras på väggen, så att alla kan se vad som är med och vad som tas bort. Samtidigt får man lyssna och tänka själv när det gäller vad som lagts till om vår tids inbillade eller verkliga bokstavskombinationer, det stora intaget av mediciner, rader av diffusa sjukdomar med nya namn – kanske är det, som Boonstra föreslår, vår tid som är inbillningssjuk.
Som av en händelse spelas manliga roller av kvinnor och tvärtom i en osökt brötighet och känsla av att allt nyss hittats på. Det går med musik, dessutom, ömsom barockdans, ömsom Simon Steenslands egna ljudfonder. Linda Källberg och Ludde Hagberg som Argan med alla krämporna respektive den kloka pigan Toinette har en dråpligt lugn samtalston mitt i röran, och Anders Bergs fenomenala Angelique samt falska hustrun Béline är ett ymnighetshorn av moment-trams på högsta nivå; tjatig in absurdum och mycket, mycket rolig.
Mellan de många skikten av Molière, ständigt avbruten av Boonstra, pågår en diskussion om teatern, dess stereotyper, bristen på distans, drivorna av klichéer. Moment har nytänt en lång rad klassiker: Shakespeare, Strindberg, greker och nu kommer Boonstra ut som ny kompis med Molière. Roligt att de råkades till slut.