Inhouse, Cullbergbaletten. Foto: Urban Jörlén.
MDT, Moderna Dansteatern, öppnade vårsäsongen i helgen. Inte med en föreställning, utan med ett öppet samtal ”Makers doing text”. MDT:s konstnärliga ledare Danjel Andersson publicerade samtidigt en text i MDT:s fanzine, som han skrivit: ”Bzzz – the bees are busy formulating their own practice, their own history.” Hans tes är att ”The Swedish Dance Communtiy is bursting with text on dance and on choreography”. Bursting? Really? Vill man säga, ty det är en mycket begränsad krets av koreografer som publicerar sig, ofta i samband med att de arbetar med konstnärlig forskning (men inte alltid och inte bara).
Det svarar mot en europeisk våg av skrivande och ifrågasättande av begrepp som dans och koreografi. Lägg märke till att man nu säger ”dans och koreografi” eller ”dans eller koreografi” eller ännu hellre ”rörelse-baserad koreografi” eller ”utvidgad koreografi”. En tidskrift, Koreografisk Journal, utkom med sitt första nummer i december och planerar att fortsätta med två nummer om året; där skriver verksamma koreografer. Både de och nu Danjel Andersson i sin artikel i MDT:s fanzine, vänder skarp kritik mot pressens danskritiker som inte alls hänger med i svängarna, tycker de.
Jag får en olycklig känsla av att man här försöker uppfinna hjulet på nytt. Skrivande koreografer och dansare är inte helt nytt under solen. Noverre, Bournonville…..Laban, Cage! Texterna som nu produceras är delar av en arbetsprocess, och deltagarna från den konstnärliga forskningens domäner bekräftade att det inte är helt klart hur de ska användas, bedömas och av vem. Som dokumentation, inom akademin, jo, men sen?
Förvisso flyttar begreppen dans, koreografi, rörelse och performance sakta genom tiden. Äldre begrepp, nyss klara som korvspad, faller bort, glömda. Fridans, till exempel, är lika historiskt som jazzbalett. Att skilja mellan kritik i meningen feedback och kritik som publicistik är också nödvändigt. Premisserna är helt olika.
Också att vara dansare är idag ett förnyat yrke. Med gratisbuss åkte jag ut till Hallunda och Cullbergbalettens ”Inhouse” där hugade dansare koreograferat sig själva eller sina kolleger i nya verk. Formatet var i del flesta fall 15 minuter, och, påminns man, det är långt för en ovan koreograf. Mycket av det som visades var ofärdigt och bör nog ses som verkstadsarbete, idag helt nödvändigt för dansaren själv, som måste finslipa sin förmåga att vara medskapande med olika koreografer.
Men något i rader av korta verk sticker ut och fastnar i minnet och sinnet. Som Samuel Drapers varsamma Sisters, som visades på inomhustorget i Hallunda under pausen. Där står koreografen och Eva Mohn i grå overaller, och långsamt klär hon av honom. Viker ihop fint och sakta, lyfter armar försiktigt så att det går att dra en tröja över huvudet, placerar ut de vikta plaggen. Jag kommer att tänka på hur man klär av en död för sista gången. Eller hur man hjälper barn med krångliga plagg. En kvinna som klär av en man, en utan-kläder-kropp utan minsta anspelning på erotik. Bara kropp. ”Våra kroppar är reliker av historia och vår tillblivelse” , skriver Draper i programmet. Det har han rätt i vare sig de dansar eller ej.