Göteborgsoperans danskompani: Wonderland Wasteland
Ett underland och ett skräpland; här möts de. Lika kaotiska och lika dansigt rörliga. Alice i Underlandet har inspirerat till A’s Adventures som slovakiske Anton Lachkys koreografi heter egentligen.
Den är lika galen som någonsin den framrusande kaninen med sin klocka i högsta hugg. Här lyser det magiskt ur toalettstolarna i fonden, här masseras en voluminös herre i sitt bad, här svirrar Mozart loss och här sjunger Lena Haselmann lika ljuvt och lockande i glänsande siden. Här härskar lustarnas princip, all hämsko och spärr ska lösas, all kroppslig och sinnlig begränsning – vik hädan. Vilket betyder att ett helt danskompani gestaltar individuell åtrå och juckar, självsmeker och får orgasm så det ryker. Samt mer förvånande: man bajsar och pruttar också.
Mozarts intresse för kiss-och-bajs är känt, och var sannolikt kulturellt betingat, men kan det verkligen tas som intäkt för ett slags kroppsligt frihetsmanifest? Det är inte helt enkelt att få väderspänning att bli rumsren på en operascen. Och hur fritt är det här: det är bara de manliga dansarna som sitter på muggen och kollar resultatet med spegel. Och det är den rundnätte herrn som föreslår en avslutande kollektiv fjärt.
Också i den generösa röran av dans, musik av Mozart, Haydn och Bach samt dansteater med en hel del text och skådespeleri råder en slags manlighetsnorm. Göteborgsoperans dansare har stor spännvidd och stycket innehåller också riviga unisona partier som balanserar toatryckandet. Kättja och nakenhet är vi vana att se i hur stora doser som helst, men lättnaden i ett toabesök – nix. Men är en den fria fekaliernas utopi en träffande bild för fullständig frihet?
Om Anton Lachky bjuder in till total livsbejakelse, möter Ina Christel Johannessen från andra hållet. I en kaklad sal ligger drivor av skräp, plastskynken, gamla kläder. Lustigt vackra sopkorgar kan sänkas ner från tågvinden. I en nisch i den ”fula” scenografin i hotfullt ljus av Kristin Torp finns belgiska Stray Dogs, som musicerar fram fantastiska ljudbilder. De ramar in den dystopiska bilden av ett Wasteland, ett land av skräp, av bortkastad möda och bortkastad tid.
Dansspråket är ömsom rusande raskt, ömsom vacklande, vinglande som bilder av människor som dukar under, inte orkar bära detta längre. Men vi får vänta för länge på det dynamiska slutet där temperaturen stiger, skräpkorgarna sänks ner och fylls med gröna plantor i ett nästan övertydligt slut om kretsloppet och människan.
Både Wonderland och Wasteland är tydligt idéburna och bildstarka allkonstverk om hur människan förhåller sig till sitt liv och sin omvärld. Göteborgsoperans dansare är personliga och individuella, fint samstämda och skickliga uttolkare av dans med teatralitet och innehåll. Men koreograferna kommer inte igenom kropparnas och sopornas yttre, det kaotiska splittrar och försvagar det som man verkar vilja visa.