Olle Strandberg: Underart, Cirkus Cirkör, Dansens Hus t o m 12 okt
Föreställningens längd: 1, 45
”Cirkusen är en konstform som står högre än tragedin, därför att cirkusen är tragisk verklighet”. Så formulerade sig Valentin Gneushev, en av cirkusens och nycirkusens frontfigurer vid en första internationell cirkussammankomst 1993. Gneushev, en trendsättare för nycirkusen och anlitad av bland andra Cirque du Soleil, menade att inslaget av fara och risktagande är en av cirkusens mest laddade traditioner. Saltomortal kommer av italienskans salto mortale och betyder typiskt nog dödligt språng, ett hopp med risk för dödlig utgång.
Just ett högt, riskabelt hopp är själva upprinnelsen till Underart av Olle Strandberg. Det var han som hoppade, tappade kontrollen över en trippel och landade på nacken. ”Ljudet av nackbrottet ekade i huvudet, som i sin tur var ett oändligt, mörkt sfäriskt rum, i vilket jag svävade viktlöst.”
Åtta år sen nu, en lång tid av konvalescens och grubbel. Nycirkusföreställningen Underart återberättar inte vad som hände, men vilar i stämningen av ett efteråt, en stillhet som efter en krasch, ett tomrum. Inte minst musiken av Ripple and Murmur (Anna Ahnlund och Andreas Tengblad) är en stämningsmässig bärare av en undrande och vackert kontemplerande känsla, mjukt stor, envetet sig vidgande.
Nycirkus eller kontemporär cirkus, till skillnad från traditionell cirkus, är teaternära och kusin till både ett koreografiskt tänkande och performance; en sann hybrid. Det lyriska eller dramatiska uttrycket är centralt och det duger inte med att hemfalla till ”nummer”-aktighet och teknisk beundran av aldrig så skickliga artister.
Och detta klarar Underart galant! Kanske beroende på sin ”low key”, på det tysta samförståndet i blickar som artisterna växlar, så långt från ”häpp” som tänkas kan. Och ändå är artisterna i en klass som gör paraktrobatik till en riktig nagelbitare. Jättelånga Christopher Schlunk och mini-lätta Iris Pelz är otroligt skickliga; hennes balanser är utan tvivel i världsklass. Tillsammans med multikompetenta Mathias Salmenho, Alexander Dam och Methinee Wongtrakoon byggs tablåer samman till en helhet, ett bildalbum om cirkuskonstens lycka och fasa, dess orimlighet och dess stora potential som märklig metafor för livet som vi lever det allihop.
Det är fint. Och visar att kontemporär cirkus kan göra vad som helst, som den vill. Man går inte säker – precis som akrobaterna under cirkuskupolen, rådlösa.