Gunnel Linde: Den vita stenen, regi: My Areskoug, Pantomimteatern, från sex år, föreställningens längd 1 tim
Stenen skimrar vit och precis lagom stor i Fias hand. Den laddas i leken med mod och kärlek och tar två barn till en ny fas i livet. Gunnel Lindes Den vita stenen (från 1964) blev kanske hennes mest kända verk. Och det mest emblematiska för hennes författarskap med sitt envetna men fantasifulla fokus på barnets rätt att vara en individ som den vuxna världen inte bör styra och forma i detalj.
Med Fia och Hampus ställer också Gunnel Linde två livsprinciper mot varandra, som Pantomimteatern utvecklar visuellt: ordning och kaos. Hemma hos Fia härskar ängslig prudentlighet med kappraka vita okidéer i lika vita krukor. Hemma hos Hampus är allt ett virrvarr av murriga tapeter och rödhåriga småbarn. Ängsligheten respektive röran har satt avtryck i de två barnen. Plötsligt ser jag faktiskt en Tommy och en Annika, men här kämpar de med sin inre Pippi: pojken försöker navigera genom kaos, flickan försöker ta sig ur en alltför tillrättalagd ordning.
På Pantomimteatern spelas samtida mim: ord är inte helt bannlysta, och man gör gränsöverskridande scenkonst. Precis som i teaterns långkörare Charlies unge spelar mimare mot filmade bakgrunder på stora skärmar, en mittskarv används smart i spelet. En publik van vid film får en ny klangfärg i sin repertoar när Julia Gumpert och Richard Hasslinger golv-klättrar i stora vackra filmträd och förenas av ”det gröna solskenet”. Scenen öppnas bakåt och utåt till en helt annan skala än teaterns vanliga.
Pantomimteatern bjuder också på kurragömma med skådespeleriets olika språk från stumfilm till nycirkus. Och man ser till att boken av Gunnel Linde, som gick bort tidigare i år, blir nyutgiven senare i höst. Det är den sannerligen värd.