Foto: Petra Hellberg
William Shakespeare: Othello, regi Ole Anders Tandberg, Stockholms Stadsteater, längd 1,30
Sex roller uthällda på ett stort vitt papper. Ole Anders Tandberg gör en komprimerad snabbläsning av Othello, Shakespeares pjäs där rasism och sjuklig svartsjuka tvinnar sig runt varandra. Från första stund vet man att den elaka, onda och konspiratoriska Jago kommer att driva detta spel till sitt fasansfulla slut. Han strösslar med misstankar om otrohet så att den nyförälskade Othello strax tvivlar på sin trogna Desdemona.
Kort speltid var inget Shakespeare själv var främmande för, inte heller teaterefffekter, här blod så det skvätter. Den överraskande sentimentalitet som slår läger när ensemblen sjunger Dolly Partons I will always love you skulle kanske dramatikern själv inte tyckt var så dum; jag tycker den känns som en främmande fågel i ett spel lagt på ondskans drivkrafter och mekanismer. Sven Ahlström spelar Jago skickligt snustorrt, makthungrigt, skoningslöst. Att Othello är mörk i hyn blir ett argument för att misstänkliggöra honom. Jagos kliniska beräkningar ställs mot Othellos värme och impulsivitet i en värld där männen dragit upp riktlinjerna. Karl Dyall har spelat Othello förut, och han gör det fint och levande igen. Och Shakespeares kritik av de manliga maktprinciperna och synen på kvinnor som deras egendom står sig utmärkt.
Den dystra onsdagen då jag ser Othello är samma dag som då SD satte regering och riksdag på pottkanten. Det är svårt att inte se denna uppdaterade Othello som en bild av hur främlingsfientlighet och rasism fungerar. Det räcker med skuggan av en misstanke hos en Jago som känner sig hotad, en känsla av avoghet mot Den Andre, Othello, och så drar hela maskineriet igång. I Ole Anders Tandbergs regi och Mia Törnqvists textbearbetning är det så man kan höra kuggarna haka i varandra som inne i ett urverk, se fjädrar spännas och slå till. I mekaniska urverk finns ett balanshjul som kallas oro – är det kanske det jag hör, oron?
Däri också en risk. Är rasism verkligen ett maskineri som inte går att hejda? Svartsjuka, avund, missunnsamhet, kan de inte stoppas med förnuftets hjälp? Vem ska, för att tala med Hamlet, vrida tiden rätt igen?