Jefta van Dinther: As it Empties Out, Dansens Hus t o m 6 december, längd: 1 timme
Vad är det för ett land? Vad är det för en värld? Som i drömmen tycker man sig se människor komma fram ur intet och strax försvinna samma väg. Jag stirrar in i mörkret i As it Empties Out. I det svartaste av mörker börjar rödbelysta figurer skönjas, matt antydda närmar de sig, som om de svävade fritt. Vad är det? Vad gör de?
Den här utfärden tar bara en timme, men den har flera stationer. En man som förvränger alla ord till svårtydda ljud. Dansare som med hjälp av linor kan gå lutande, som om de höll en stor flygande drake. En ryckdans som pågår och pågår i ett slags fönster i ridån som skapar halvbild av kropparna.
Främmande, men man kan känna igen sig i Jefta van Dinthers verk. Den långa plastslangen minner om Blanket, med sin långa tygorm. Mörkerexperimenten som i Grind. Linor och tyger som i Plateau Effect, den stora koreografi för Cullbergbaletten som nu reser runt i världen. Eller som i koreografin för Robyns och Röyksopps vackra musikvideo Monument: svävande – utåt i rymden eller inåt i kroppens celler. Som ett mantra, nästan, brukar Jefta van Dinther säga: jag gillar det jag inte förstår själv.
Lika lite förstår betraktaren, men något nuddar ordlöst bildsatt vid minnen, drömskärvor och tankevärldar. Han fortsätter modernismens långa resa så som den fortskridit under 1900-talet: kropp, rum och bild, material, tekniska nyvinningar. Alltså: t-shirts-kroppar i dunkla rum, tyg och linor, päls och hår, ljus- och ljuddesign som ackompanjerar elektroniskt, tungt, tyst, melodiskt.
Det är märkligt och intressant, fängslande och besynnerligt. Och egendomligt bekant mitt i det vaga känslan av hur svåravläst tillvaron är. Underligt är det inte att Jefta van Dinthers verk slår världens danspublik med häpnad. I det oetiketterade konstliv vi befinner oss nu, post-något och pre-något-annat, tycks det mjuka, mänskliga dunklet i As it empties Out beskriva en omorientering och förnyelse man gärna stannar och sjunker in i.