Jonas Brun: Skuggland, regi: Lena Endre, Dramaten, föreställningens längd: 1,15.
Vitt, vitt som bokens blad. Den ensamme skådespelaren i ett perspektiviskt avsmalnande rum är som de svarta bokstäverna på boksidorna. Lena Endres regi av Jonas Bruns roman Skuggland liknar att titta in i en kikare från fel håll, välgörande stramt och envetet sökande sitt fokus.
Romanen Skuggland kan i bokform vara långt mer utförlig och nyanserad i sin berättelse om Erik, en elvaårig pojke som får en bästa vän. Som lustigt nog också heter Erik och tycks vara hans spegelbild. Dramatiseringen av Bruns roman har gjorts av Gunnar Eriksson och den går med klokt långa, lätta tråckelstygn genom berättelsen och missar inte djupen, frågorna, suddigheten kring verklighet och fiktion.
Kruxet är att sceniskt gestalta bokens flerskiktade teman om hur en människa börjar definiera sig själv. Den intensiva vänskapen före puberteten, där Erik tryggt vilar i lyckan över att vara två liknar en förälskelse. Och är det kanske också. Tillsammans spelar Erik och Erik dataspelet Shadowland och blir ett med rollerna. Tillsammans lyssnar de på Michael Jackson, som vägrar bli vuxen.
Christoffer Svensson i den enda rollen både berättar och gestaltar. Han är ömsom pojken och ömsom den vuxne iakttagaren. Ensam i klaustrofobisk kritvithet bygger han en värld av dataspel, skolgård, hemma. De elaka karikatyrerna av bland andra den uppdykande rivalen Marcus är som rollspelsmonster. Verkligheten och fantasivärlden glider så tätt intill varandra att gränserna dem emellan löses upp.
När det hemskaste händer och bästa vännen Erik och Marcus försvinner skakas vardagen i villasamhället. Vuxna frågar och Eriks sorg, ordlöshet och, möjligen, hämnd på den svikna kärleken växer honom över huvudet. Med tiden avlägsnar sig barndomens katastrof. Verklighetens snöyra blir som spelvärldens bilder.
Minnets milda suddande i hur oändligt ensamt det var att vara elva år växer till en skildring av att mogna och bli någon. Liten, hårt knuten teater; stora frågor att bära vidare länge.