Två av de uppsättningar jag ser på Dunapart 3, Hungarian Showcase, handlar om Ungerns historia. Komplicerad, sårig, ständigt närvarande pockar den på uppmärksamhet. Den ena uppsättningen bygger på Agota Kristofs romansvit och dess första del, Anteckningsboken. Forte Company leds av regissören och koreografen Csaba Horváth och spelstilen är vad som kallas fysisk teater – med referenser till Grotowski och Eugenio Barba. Man spelar med sina kroppar och ytterst lite andra hjälpmedel, i det här fallet knöliga potatissäckar av rött plastnät, pumpor, spaghetti. Det tunna knäck-ljudet av en avbruten spaghettipinne i stället för stora smockor, till exempel.
Ensemblen med dansare och skådespelare berättar med kropp och själ historien om två tvillingpojkar i nio-tio-årsåldern som under andra världskriget placeras hos sin mormor på landet, för att skyddas från stadens krigsfaror. Agota Kristof flydde från Ungern 1956 till Schweiz, där hon så småningom lärde sig franska och inledde ett författarskap på detta språk. Romanen Anteckningsboken kom 1986 och översattes till svenska 1989; Kristof själv gick bort 2011 och hade då skrivit flera romaner, noveller och fått fina franska litteraturpriser.
Ur de två tvillingpojkarnas perspektiv berättas historien om bylivet: prästen, den fascistiska polisen, deporteringen av judarna i byn, ockupationsmakten som kommer, bombningar, beskjutning och slutligen ankomsten av främlingarna som tar över och stänger gränsen. Samt mormor, deras huskors, grym och farlig, fantastisk och strävsam. Det är mångskiktad teater som berättar nyansrikt om krigens fasor och ideologiernas terror på barn- och bynivå. Inte utan humor, men med en grym insikt om hur omständigheterna formar människan och om hur två små pojkar tvingas hårdna och uthärda nästan allt för att överleva. På flera sätt påminner berättelsen om polske Tadeusz Slobodzianeks pjäs Vår klass med sitt barn- och ungperspektiv på livet i byn Jedwabne och massakern på stadens judar 1941, som utfördes av byns polska befolkning. Både Kristof och Slobodzianek visar hur farligt människor, grannar och bybor ställs mot varandra och hur hastigt förändrade maktstrukturer tvingar fram nya ställningstagande och lojaliteter.
Den ensamma fiolspelare som ledsagar spelet blir som en traditionens röst, smärtsamt vemodig, klagande och sorgsen. I den andra historiepjäs jag ser, Våra hemligheter, av Béla Pintér har musiken nästan huvudrollen. Här är vi framme i historien under 1980-talet. En omfattande rörelse för folkmusik växte fram, delvis sanktionerad av den kommunistiska makten som folkets kultur. Men inom dessa organisationer började man också besjunga den egna kulturen, landet och traditionen i en proteströrelse mot ”främmande länders” närvaro.
Hur man i det kommunistiska Ungern styrde med angivare, med hållhakar och privilegier rullas upp i en fruktansvärd fresk, helt musikburen av en mångkunnig ensemble. Béla Pintér själv spelar den oppositionelle musikern som till slut grips av säkerhetstjänsten. Hans nära vän har för att rädda sitt eget skinn tvingats ange honom. I pjäsens slut är vi framme vid nuet, och en ung protestant bärs bort av dagens säkerhetsmän. Instängdheten från sovjettiden kan kännas igen också nu, och gång på gång hör jag hur kulturfolk jämför dagens politik i Ungern med tiden före 1989 – det som inte sanktioneras och godkänns uppifrån har svårt att överleva. Det som får stöd från andra EU-länder kan anklagas för att styras av utlandet.
I Béla Pintérs teatergrupp får de kvinnliga skådespelarna också ta plats – trösterikt att se efter ett par dagars mansbombardemang. Det är bara att önska ungerska aktriser en framtid där teatern inte som nu främst är en lekplats för pojkar, där flickor får vara med om de är snälla.