Shadowland/Neverland; The big noise, koreografi: Michael Keegan-Dolan, If we shadows have offended, koreografi: Alan Lucien-Øyen, GöteborgsOperans Danskompani
Det har funnits en tid då berättelser och dramatik var bannlysta från den dans som ville vara samtida. Nu kryper de in i dansen liksom bakvägen: texter, dramaturgi och komposition à la pjäs. Alan Lucien-Øyen är ett just nu ett omtalat namn och ett finfint exempel på teatral dans, men i en efter-postmodern fas. I hans nya If we shadows have offended citerar han Shakespeare i titeln och bygger upp en berättelse kring reflektioner av Peter Pan, J. M. Barries klassiska barnbok om vuxenvägraren Peter som flyger iväg från plikterna.
Men allra mest kanske Peter Pan handlar om mammornas position i barnens, i alla fall sönernas, liv. Det är med gästartisten Kate Strong som Lucien-Øyen ger filmiskt, teatralt liv åt Mamman med stort M. Här är hon på väg att dö i cancer och Peter och den ”vanliga” sonen Michael mångfaldigas av ett dussin manliga dansare. På en stege glittrar en söt Tingeling, ett ingenting i detta pojk- och lekland.
Det tar alltför lång tid innan If we shadows…. börjar ta form och finna sin struktur. Den är en och halv timme lång, och först efter 30-40 minuter griper dans och skådespeleri i varandra och blir en helhet. Men då! Lillebror som äntligen får leka tåg med storebror, skoluppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm, mamma och de många sjukhusdörrarna- sent omsider öppnas en bilderbok som tar sig förbi slitna ikoner och styr rakt på oron kring åldrande och död. Den leder tankarna till Robert Lepage och en suggestivt bildrik teater som låter dansen bli små stilla öar – som den fina avslutande dansen av Fan Luo.
Kvällen inleds med The big noise, ett verk om en av de största men också sista häxprocesserna i Sverige, den som hölls i Torsåker 1674. Med halshuggning avrättades 71 personer, några barn, och kropparna brändes sedan på bål. Den irländske koreografen Michael Keegan-Dolan har till musik av Ale Möller skapar ett stramt verk där manliga myndighetspersoner ställs mot de anklagade kvinnorna.
En inledande sadistisk scen hade kunnat utgå, den är som en bekräftelse på manligt övervåld och ett än idag rådande manligt perspektiv på teatern. Men efter denna överlöpning fortsätter verket mer dialektiskt och dynamiskt. Kvinnornas ”tokdans” anförd av Arika Yamada är ett flöde av kraft som ställer livets princip mot dogmernas. Från en läktare på den lackröda scenen klingar Ale Möllers rika musik, skärande blida visor och muskulös bas och bordun.
Sammantaget är det ett tungt program och en något lång så kallad afton. Men GöteborgsOperans konstnärliga ledare för danskompaniet Adolphe Binder insisterar på att dans ska handla om vad det är att vara människa, om medvetenhet och drömmar. Den strama The Big Noise leder onekligen tankarna till IS och vår tids renlärighetsdrömmar; märkligt 350 år senare. Och nog finns här att tänka på, vid sidan av den sjungande gungande folkdansen.