Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland, dramatisering: Åsa Lindholm, regi: Carolina Frände, Göteborgs Stadsteater, speltid: 1,40
Tomt, svart. Inte ens riktigt svart, utan dammigt gråsvart över scengolv och fondvägg där några metallfästen sitter kvar. Som en utflyttad lägenhet i en förort där man inte vill bo. Som ett tomt kylskåp när pengarna är slut. Och så Miira, tunn, arg, sluten, liksom inflyttad i Victoria Olmarkers kropp och skyggande bakom hennes hängande mörka hår.
Detta är berättelsen om den tid då finsk arbetarinvandring var stor i Sverige och där barn födda i Sverige hölls kvar i en klassificering av invandrare till stor del på grund av bristande språkkunskaper. Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland handlar om svenskt 1980-tal, en tid som vi brukar kalla guldålder och peak för folkhemmet. Inte för alla. Det underläge som präglat en stor del av den finska närvaron i Sverige sedan medeltiden dröjde alltjämt kvar. Idag kanske den har förändrats, om inte annat för att andra grupper har intagit de allra lägsta pinnarna på samhällsstegen. Språket och skolan blir vattendelare för ett vi och ett dom. Det krävs andra och extra drivkrafter för att ta sig över på den sida som leder till gemenskap i ett nytt land.
Varför klarar sig Miira, trots allt och i alla fall kanske, genom ekluten av förakt och självförakt som slår ut andra? Dramatiseringen av romanen har sovrat och regissören Carolina Frände har arbetat med en genre och spelstil hon finpolerat i flera uppsättningar på sin hemmascen i Skärholmen söder om Stockholm. En enda skådespelare, en text, en tom scen – och snart ser man i en effektiv gestaltning betonghusen, trappuppgångarna, skolgården, lärarna, föräldrarna. Med en liten salt gnutta humor.
Skillnaden mellan dem som har det svårt och de som har det ännu värre är hårfin och svårdefinierad. Med Victoria Olmarker följer man med spänning Miiras väg mot en osäker men ändå möjlig tillhörighet i det moderna, öppna, demokratiska Sverige. Ur trotset växer självkänslans kraft till en livlina av få, små och tillfälliga omständigheter som tänder hopp: en lärarvikarie som uppmuntrar, en mamma som orkar stötta, en bok i din hand.
Med Ingenbarnsland kan Göteborgs Stadsteater på Nya studion visa en annan sida av förhållandet mellan Sverige och Finland, svenskar och finländare än den som tar form på stora scenen i den stort upplagda Fosterlandet av Lucas Svensson om de finska krigsbarnen. Om den överlägsnes självbelåtenhet och den underställdes självförakt – det är förfärligt och lika giltigt oavsett nationalitet. Det är både en tröst och en uppmaning att se Miira klara sig. I alla fall nästan. Kanske.