101 hattar att sparka ner innan jag dör, av Susanne Marko och Silje Onstad Hålien, Dansmuseet t o m 19 mars
Hela veckan pågår Folk- och Världsmusikgalan vilket också omfamnar en hel del dans. Den stora och avslutande galakonserten äger rum på Berwaldhallen på lördag. Det glidande perspektivet mellan ”folk” och ”värld” är sannerligen fruktbart, allt folkligt är ju världsligt i meningen icke-nationellt. Nationsgränser är nyare tiders påfund. Halling, till exempel, är ett utmärkt exempel på detta. En västskandinavisk manlig solodans, som rätt mycket liknar östeuropeisk mansdans men fått musikalisk dräkt av skandinaviskt snitt. Den är så pass snabb, akrobatisk och på hugget att man refererar till ”marital arts” som capoeira, och det är framför allt unga män som har kunnat genomföra dess ”nakkesprett”, ”kruking” och ”kast”. Att sparka ner en hatt från en framsträckt käpp i ett kast är en av hallingens tour de force! Street-dansarnas battlande killar emellan är för övrigt i samma anda.
Manligt, alltså, så det förslår. Men Silje Onstad Hålien är kvinna och utmanar traditionen, dels genom att dansa halling på elitnivå, dels genom att i dansen diskutera vad som är manligt och kvinnligt. Det stycke dans-musik-teater som nu kan ses på Dansmuseet under många hängande damhattar är både en argumentation för kvinnors rätt att dansa efter eget skön och en fin svit halling- och andra folkdansfragment, härligt musikburna av Anders Löfberg på cello och violin.
Argumentationen är lite övertydlig; dansen talar så bra själv! Kraft, lust, kroppsmusik och rytmisk melodik är härliga bilder för allas rätt till all konst och kultur, inklusive folkkonst. Klart att kvinnor kan dansa halling! (Tjo! Där åkte hatten!) Det agrara samhällets strikta uppdelning i kön är trots allt historia, och kan indiska kvinnor dansa kuttyatam med bravur så kan förstås norska (eller andra) kvinnor gå lös på en halling.
Kanske vi kan tacka världskulturbegreppet för en mer generös syn på folkdans och folkmusik i norra Europa. Också samtidsdansens koreografer har tagit nya grepp på kulturarvet och vävt in det i sina verk. Nationell är folkkonsten hursomhelst inte – den är regional och global. Basta.