Allt dansar, sa Bournonville.
Allt dansar, tro mitt ord! påpekade salig Bournonville. Då var det 1800-tal, och inte det minsta konstigt att dansen var överallt. Dansinslag i operor var vanliga, liksom dans mellan akterna i teaterpjäser. I ny koreografi lånade man friskt av folkdans från olika hörn av världen: orientalisk tempeldans såväl som bondska tarantellor.
När det nu är dags att blicka fram på ett nytt dansår 2016, kan man återvända till Bournonvilles utrop. Allt dansar äntligen igen. I decennier har operahusen hållit emot mot den samtida dansen, som – naturligtvis – ändå har sipprat in och ändrat på både det ena och det andra. Parisoperan har intagit en tätposition när det gäller en uppdaterad repertoarpolitik med ömsom Pina Bausch, ömsom Svansjön och säkert tjänat som modell för västra Europas operahus.
Operan i Stockholm och Kungliga Baletten har visserligen under hela 1900-talet haft inslag av samtida dans, men nuvarande balettchefen Johannes Öhman har tagit steget fullt ut mot en uppdaterad repertoar. Med Sasha Waltz Körper, från 2000, som har premiär i februari befäster man att också den samtida dansen har sina klassiker, precis som det var ett (utsålt) snilledrag att nyuppsätta Mats Eks Svansjön från 1987 och införliva den i repertoaren. All världens operascener gör likadant, en del sedan länge, andra mer nyvaket. Hur skulle något annat vara möjligt i längden?
Därmed ritas också danskartan om; tidigare var samtida dans framförallt de alternativa dansscenernas domän, nu finns den överallt. För Stockholms del har Dansens Hus länge haft en särställning, men nu finns också Kulturhuset med en egen dansscen. Dansens Hus är inte längre det unika vattenhål det varit. Förvisso kan man i vår ståta med Anne de Teersmaker och Boris Charmatz Partita 2, men den är ”gammal” och annat är inte lika spännande.
För att se Alexander Ekmans nyaste får man ta sig till Dresden och Semperoper i mars, och vem vill inte se en av vår tids mest kreativa, Akram Khan, ta tag i Giselle – klassikern som Mats Ek nytolkade 1982 och då fick kritikerna att få hicka. För att se Khans version får man resa till Manchester på höstkanten, där English National Ballet premiärdansar den. Och numera är det nog sluthickat från kritikerhåll.
Dans som konstform för barn har blivit en allt vitalare del av danslivet – nu vill jag äntligen se mer av den på de stora scenerna! På samma sätt som alla teatrar med offentligt uppdrag och självaktning spelar för barn, den framtida publiken, borde dansscenerna också göra det. Tillräckligt många fullfjädrade koreografer finns att bjuda in så att allt börjar dansa i hela, himla huset. Tro mitt ord! som Bournonville sa.