Gymnasiets åk 2 i Svenska balettskolan dansar Röd. Foto: Carl Thorborg
Kungliga Svenska Balettskolan, Jubileumsföreställning
Kungliga Operan 9 och 10 juni
Avslutning och sommarlov. Kungliga svenska balettskolan dansar två kvällar på Kungliga operan; nervöst och fullt med föräldrar och syskon i publiken.
Programmet är av naturliga skäl blandat och det är svårighetsgraderna också. Men några reflektioner finns att göra: den samtida dansen överväger med råge, vilket är rimligt. Allra bäst dansar åk 9, tycker jag i ett avsnitt ur Kenneth Kvarnströms no-no, ett stycke med sällsam energi för intensivt svingande armar, som passar dessa mycket unga dansare. Som också är nästan perfekt synkrona, när så krävs.
Intressant är också att se Örjan Anderssons Röd/ Kvartett No. 8. Gymnasiets årskurs två, gör den fint och än en gång knackar Sjostakovitj på hjärtats dörr; fabulös musik. Svårdansad med höga krav på plötslig unisonitet, men också en sällsam dramatisk laddning, som tas väl till vara.
Men varför får de yngre killarna dansa rolig ungersk dans med fart och tjo, medan flickorna måste tråna med vag spansk light? Auroras bröllop ur tredje akten av Törnrosa i gamla Petipas tappning som final är kanske ett måste, med en myriad korta inpass för många solister in spe. Ömsom vin och ömson vatten, men de minsta balettflickorna som gör ängslig skog runt Rödluvan och Vargen-avsnittet är förtjusande. Tre och en halv timme tar hela härligheten; men sen blir det ändå sommarlov.
Margareta Sörenson