![]()
Róbert Alföldi, nationalteaterns konstnärlige ledare, som Prior Walter.
Hungarian showcase, Budapest
Applådtacket blir till jubel och en demonstration. Föreställningen av Angels in America var bra, men så fantastisk var den inte. Publiken denna lördag på Nationalteatern i Budapest jublar uppenbarligen minst lika mycket över teaterns ensemble och framförallt över dess chef och konstnärlige ledare, Róbert Alföldi, i rollen som Prior Walter, döende i aids. Alföldi börjar bli en symbol och en hjälte.
Kanske man också jublar över att ämnet homosexualitet intar nationalscenen. Visserligen sattes Angels in America upp redan på 1990-talet, men frågan är idag kontroversiell inte bara genom att utmana gamla värderingar, utan genom att utmana nya, nämligen de fundamentalistiskt konservativa som hävdar en ”ungersk” normativitet. Det är en våg där skummet på vågkammen utgörs av Jobbik, som öppet kämpar mot homosexuella, judar, romer och invandring. Och som aktivt, och gärna i uniform, demonstrerar och agerar för att ställa tillrätta vad de anser vara på glid i Ungern.
När Jobbik demonstrerade utanför teatern, bad de att få låna elektricitet från huset. Det fick dom, berättar Róbert Alföldi i ett samtal efter föreställningen. Mina fem år som teaterchef har varit svåra, men jag försöker hålla distans till den politiska kritiken och koncentrera mig på mitt arbete. Och jag hoppas att publiken kommer att minnas de här åren.
Róbert Alföldi är både skådespelare och regissör, och dagen innan har jag sett hans uppsättning av Martin Sperrs Jaktscener från Nedre Bayern från 1966 om trångsyntheten, i synnerhet mot en homosexuell man, i en bayersk liten by. Alföldis uppsättning är mycket väl genomarbetad, skådespelarna (som så ofta här) fantastiska, och spelet i teaterns målarsal under takfönster drar in hela publiken i bylivet. Vi sitter på halmsäckar, bekvämare än man skulle tro, och scenerna utspelas utmed salens väggar, på loft och i prång runt omkring. Avslutningen med ompa-orkester och öl till alla gör oss delaktiga. Och medskyldiga till hetsjakten och det tysta samtycket.
Jag får ofta kritik för att inte spela klassiker ”så som de ska spelas”. Men skulle jag sätta upp Shakespeare så som han gjorde det själv, skulle vi ha unga killar i de kvinnliga rollerna. Och parlamentet skulle storma i en vecka över detta, säger Alföldi i ett annat samtal om teaterns frihet, som hålls på Goethe-Institutet i Budapest. Samtalspartner är bland andra översättaren och poeten Ádám Nádasdy, som onekligen nyansrikt formulerar en konservativ hållning. Han har just sett en uppsättning i landsorten av Shakespeares Stormen präglad av nya berättargrepp, ”moderna”, som han anser helt går över huvudet på ”den vanliga publiken”.
Teatern har blivit till en spelplan för politiska riktningar. Varför just teatern, kan man fråga sig. Men där blir ordet till kött. Scenkonsten står och svettas oss rakt i ansiktet; och den del av teatern som inte vill acceptera FIDESZ nedskruvning av yttrandefriheten eller, ännu värre, Jobbiks attacker mot den, satsar för fullt på moteld. Den teater jag ser under fyra dagars ”Hungarian Showcase” är mycket tydlig med sin vilja att exponera och diskutera Ungerns mest brännande och provocerande problem som homofobi, främlingsfientlighet, rasism. Eller behovet av en uppgörelse med historien.
Den polska pjäsen Vår klass av Tadeusz Slobodzianek utgår från massakern mot 1600 judar i en liten polsk stad 1941. En stor del av stadens judiska befolkning stängdes in av stadsborna, inte nazister, i en lada som sattes i brand. Nio roller spelar eleverna i en skolklass med både judiska och katolska barn och deras livsöden. Äldst överlevande blir Adam, som skickats till USA i tid, och som skriver brev hela kriget igenom och oroligt frågar hur har ni det? Hur går det?
Polens historia är inte identisk med Ungerns, men när det gäller anitsemitismen finns det stora likheter. Kanske till och med möjligheterna att undkomma pilkorsarna i Ungern var ännu mindre än i Polen.
På Katona-teatern visar återigen skådespelarna sin rika kapacitet och greppet att välja skådespelare i den ålder som de har i pjäsen när de dör är en snilleblixt. Lille Adam, som undkommer kriget, spelas av en äldre rundlagd herre, medan Dora som innebränns med sin baby på armen i massakern, spelas av en ung kvinna. Det är något mycket starkt och djupt mänskligt rörande med ensemblens två grånade män i kortbyxor som sjunger skolsånger om Archimedes princip.
Som skandinavisk kvinna är emellertid ett ungerskt besök också en resa tillbaka till den tid där ”kvinnofrågan” var ett minoritetsproblem. Det ser för mig ut som om teatern i Ungern alltjämt är en lekplats för män, där kvinnor får vara med om de antar reglerna som killarna drar upp. Kvinnorna är alltid i minoriet på scenen, de exponeras ofta ur ett manligt perspektiv. Jag ser två våldtäktsskildringar på scenen som jag är fullständigt övertygad om skulle ha utformats på ett annat sätt om regissören varit en kvinna.
En enda av de tio uppsättningar jag ser är skapad av en kvinnlig regissör, Anna Lengyel. Ord för ord, en fint iscensatt läsning av dokumentära texter från attackerna mot romer 2008 och 2009 i Ungern. Ohygglig i sin enkelhet och i sin komplikation: det ungerska majoritetssamhället fördömer attackerna, men uppvisar samtidigt en provkarta på rasismens olika attityder inför romerna som grupp.
För världen utanför Ungern är ungersk scenkonst känd och aktad. Några namn är betydande som koreografen Josef Nadj, idag verksam i Frankrike och rådgivare vid Trafo, ett kulturhus för samtida scen- och annan konst. Liksom Arpad Schilling och Viktor Bódo, båda med många uppdrag i andra länder eller dramatikern och regissören Béla Pinter.
Arpad Schilling hör till de strängaste kritikerna av Ungerns kulturpolitiska situation. ”Ett av de mest iögnenfallande särdragen i Viktor Orbáns system är otyglad individualism dold bakom ett gemensamt mål. Med ett ord: egomani. Sedan den politiska förändringen 1989 har det aldrig funnits så många karriärister som på så kort tid fått som de vill som nu. Att profitera på någon annans bekostnad, att plundra kollektiv egendom och undergräva framtiden har aldrig setts som en moralisk fråga för ungrare”, skriver Schilling i nättidningen HVG. Där påpekar han också att den nya kulturpolitiken aldrig uttalar sig om ett innehåll utan bara om hus och chefsposter.
Sedan 1990-talet har ungefär tio procent av teaterlivets statliga bidrag vikts till den fria teatern, men under Orbans ledning har man gjort en ny uppdelning av scenkonsternas område i statligt, regionalt och ”annan teater”, vilket enligt Schilling leder till total ”utsvettning” av teaterns avantgarde, just den teater som blivit ryktbar långt utanför Ungerns gränser. Poängen är att samtidigt som Attila Vidnyánsky, tillträdande chef för Nationalteatern och en av de aktiva inom den nya kulturpolitiken, tar kontroll över teatern, fortsätter Schilling, slår man fullständigt sönder den samtida scenkonstens nätverk. Det har, ”om än med svårighet, fungerat med ömsesidig respekt och lojalitet.”
På frågan om Robert Alföldi väntar sig solidaritetsaktioner från det ungerska teaterlivet, hänvisar han just till vad Schilling myntat som ”den ungerska sjukan”. Man kan inte vänta sig solidaritet, eftersom alla måste försöka skydda det lilla de har själva.
På frågan om han är rädd, svarar han:
Allting som hänt mig har inte bara drabbat mig. Jag har aldrig varit ensam, det gör skillnad. Det har varit intensivt, mycket har hänt. Men det har faktiskt gett oss alla en ny och annan frihet.
Ungern är ett av EU:s medlemsländer. Diskussionen och situationen är sådan att jag glömmer det hela tiden och tycker mig förflyttad till 1930-talets polariseringar eller sovjettiden, då all slags idédiskussion och protest var kodifierad. Men det är ju faktiskt 2013 och Ungern är med i EU som mycket riktigt näpst landets regering för flera förändringar av konstitutionen som står i strid med EU:s. Nya är att vänta denna vecka.
Förmodligen går de igenom, suckar Andrea Tompa, ordförande i den ungerska föreningen för teaterkritiker som arrangerat detta ”showcase”, skyltfönster, för teatern. Det genomförs med stöd av en amerikansk fond, och Goethe-Institutet ställer upp med rum för diskussioner. Tompa har ideligen påkallat omvärldens reaktioner, bl a i Theater Heute, men också i olika upprop till försvar för den fri scenkonst, både konstnärligt och politiskt fri.
En nybildad organisation, med Vidnyánsky i spetsen, har protesterat mot urvalet och menar att det inte ger en realistisk bild av ungersk teater idag. Jobbiks kampanj mot just Alföldi har lyckats, hans förordnande går ut när säsongen är slut, och förnyas inte trots hans stora framgångar med teatern. Fidesz-partiet har tyst accepterat Jobbiks anti-Alföldi argumentation, att han är ”icke-heterosexuell och icke-protestant”, men valt att diskret säga att hans förordnande Alföldis helt enkelt går ut.
Men vem säger egentligen vad här? frågar den konservative Adam Nádasdy. Han menar att tiden är full av svepande generaliseringar, skvaller och lösa påståenden – och jag hinner tänka att det kan han faktiskt ha rätt i. Ställningskrig pågår och individuella hållningar blir allt svårare att inta. Så tillägger Nádasdy: men ungrarna, de ska ju alltid vara såna hjältar! Till skillnad från tjeckerna, hyggligt vardagsfolk.
Så blev det 30-tal igen. Och globalisering och tolerans känns oerhört långt borta.
