Les 7 doigts de la main/ Seven Fingers: Séquence 8, gästspel t o m 6 januari på Hangaren Subtopia, Alby, Stockholm

En hand med sju fingrar – det vill säga något utöver det vanliga. Nycirkusgruppen från Montréal hör till veteranerna i denna delvis nyorienterade scenkonst, som dock – sorgligt att säga – alltmer återgår till den traditionella cirkusens och varieténs ramverk.

När nycirkusen slog igenom på 1980- och 90-talen var det genom sin teatralitet, sin bildskaparfantasi och förmåga att ge mening och konstnärlig profil åt gamla gycklarkonster. Frankrike och Quebec var ledande; kanske närheten till gatuteater och festivalupptåg i fransk tradition gav uppslag till den kreativt fattiga looken, den finstilta humorn och förmågan att överraska, skapa otippade kopplingar. Tjugo år senare finns det många nystartade cirkusutbildningar som finslipar det tekniska och det går ibland ut över det konstnärliga.

Les 7 doigts de la main fyller tio år och har gjort sin åttonde produktion: Séquence 8 som gästspelar på Subtopia i Alby, Cirkus Cirkörs gamla hem. Och visst är fortfarande mycket fint med de sju samspelta fingrarna, särskilt avsnitten där alla åtta artister har koreograferats samman till en tänjbar, gungande massa som hoppar, rullar, voltar, klättrar ihop sig till en kropp. Ljussättning och musik lyfter ibland så att jag kan hålla med en entusiastisk québec-kritiker som skriver att det ”känns som att befinna sig på universums tak.” Men dessemellan trillar man ner i ett gym eller i killarnas buffliga lek på skolgården – sex av de åtta artisterna är män och grabbigheten är stundtals påtaglig.

Virtuosa nummer måste vara så perfekt virtuosa att man glömmer tekniken för något som bara ser lätt och fantastiskt ut. Eric Bates cigarrboxjonglering är onekligen förbluffande, liksom Devin Hendersons sving på kinesisk påle – otroligt! Lite rörande är de två unga männen på balansbräda – och de lyckas också lyfta tekniken till en slags handling om balans, jämvikt och tillit.

Alexandra Royer i luftring är lika suverän som den magra texten Colin Davis fått att tugga på är hopplös.

Av de sju grundarna av Les 7 doigts är bara två kvar som regissörer av denna produktion, Shanna Carroll och Sébastien Soldevila. Det är förstås helt naturligt att nya årskullar artister tar över – slitaget bör vara ansenligt. Men samtidscirkusen avlägsnar sig alltmer från nycirkusens poetiska uppfinnarlust och teknifieringen ser ut att ta över.

Den förnyade gymnasieutbildningen i dans vid Kungliga balettskolan kallas numera  elitutbildning. ”Elit” betyder utvald, och jag har ofta och i olika sammanhang protesterat mot att ungdomar under utbildning ska utsättas för något som är mycket svårt att förena med begrepp som alla individers frihet, integritet och okränkbarhet. Barnkonventionen!

Nu har Skolinspektionen förelagt Stockholms stad, som är huvudman för den kommunala balettskolan, att åtgärder vidtas som bl a ger eleverna inflytande över undervisningen och förebygger att elever utsätts för kränkande behanding (DN 28 dec).  (Märkligt nog har denna kommunala skola lagt förleden ”kungliga” till sitt namn; en historisk gest för att påminna om den tid då elevskolan var en del av Kungliga Teatern, d v s statliga Stockholmsoperan.)

Egentligen har jag bestämt mig för att aldrig säga ”vad var det jag sa?”, men nu är det svårt att låta bli.  Man bäddar för särbehandling, favoriseringar och kränkningar med ordet ”elit”. Accepterar man ett sådant begrepp, har man betonat att några ska ut och bort  i stället för att understryka att så många som möjligt av de redan framgallrade ska bli så bra som möjligt. (Att några droppar av på vägen ändå är dansaryrkets bittra sanning.)

Det behövs en specialiserad och mycket sakkunnig undervisning i dansens olika genrer – men ord som spetskompetens eller specialistinriktning beskriver bättre vad dansen som konstform behöver. Och de unga dansande liksom samhället som helhet vill ha.

Att ”elit” används lite hur som helst i dagligt språkbruk är ingen ursäkt. Men jag skulle gärna sätta ordet ”elit” i karantän (rysaren kulturelit….eller det generalfåniga kändiselit!) ett par år. Elitförband kanske behövs inom militära strukturer och den professionaliserade idrotten men inom konstens värld leder det helt fel. Vem som till slut blir den mest utsökta dansaren är inte endast en fråga om teknisk drill.

Gott Nytt År! 2013 inleds med att Svenska Teaterkritikers förenings årliga priser är ute för omröstning. Tre är nominerade för Teaterpriset, tre för Barn- och ungdomspriset. Vem som får priset visar sig senare i januari!

Teaterpriset

Skådespelaren och regissören ERIK HOLMSTRÖM för Den nya gudomliga komedin på Turteatern i Stockholm, som arbetat sig upp till att vara en av landets mest intressanta scener. Med vilda grepp nyläses här en klassiker ur ett samtida perspektiv. Resultatet är en skarp, satirisk och hejdlöst rolig totalföreställning om arbetets politiska laddningar.

Skådespelaren och regissören ANNA PETTERSSON för hennes enastående Fröken Julie på Strindbergs Intima teater. Genom att modigt ta texten på blodigaste allvar och ensam gå i flerdimensionell närkamp med den uppenbarar hon handgripligen nya, gastkramande perspektiv på en av Strindbergs mest spelade klassiker.

Regissören SOFIA JUPITHER för Fragmente på Folkteatern i Göteborg. Den musikaliska tolkningen av Lars Noréns nya drama är en drabbande gestaltning av människor som lever svindlande nära soprummets miljö. Innerst handlar det om livsrum för oss alla och i Jupithers regi blir uppsättningen en kniv riktad mot själva samhällskroppen.

Barn- och ungdomsteaterpriset

Konstnärliga ledaren och regissören CAROLINA FRÄNDE som på bara några år har byggt upp Stockholms stadsteater Skärholmen till en av landets mest angelägna scener för ung publik. Barn, ungdomar och unga vuxna möter intelligent och fantasifull teater med rikt och varierat formspråk där frågeställningar om kön, identitet och rättvisa tvinnas samman med mycket värme.

Dramatikern, regissören och skådespelaren ALEXANDER SALZBERGER som med sin egen Kicktorsken på Backa teater, Göteborg, gör en totalshow där euforin är granne med förtvivlan och drogtemat ett sakligt, ofrånkomligt inslag. Ett utskuret stycke levande liv av idag gestaltas av ett sceniskt geni som går på studs, med eller utan musik.

ENSEMBLEN i 5BOYS.COM på Backa teater, Göteborg.  Maria Hedborg, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Sandra Stojiljković och Emelie Strömberg spelar lekande pojkar och bjuder på blixtrande skådespeleri i ett verbalt, fysiskt och samspelt totaluttryck. I lager på lager med lek, längtan, våld och musik skapas en uppsättning om unga människors utsatthet som ofrånkomligen berör alla, unga som vuxna.

Svein Tindberg: Abrahams barn, regi: Olof Hanson, Stockholms Stadsteater, speltid: 1, 30.

Sannerligen säger jag eder: det är en obegriplighet att generationer västerlänningar inte har vetat någonting om islam. Kolonialism och postkolonialism har tagit varandra i hand och höljt islam i slöjor, bokstavligen. Terrorism, islamofobi och främlingsfientlighet har åtminstone haft det goda med sig att allt fler vill ta reda på och diskutera vad islam är.

Det första man blir varse är att de tre abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam har gemensamma rötter och mer likheter än olikheter. Den norske skådespelaren och dramatikern Svein Tindbergs pjäs Abrahams barn är en diskuterande berättelse om hur de tre trosriktningarna hänger samman och hur de ställs mot varandra i vår tid. I den svenska översättningen (Sofia Fredén) och bearbetningen av Olof Hansson och Jakob Eklund, vävs Eklunds egna barndomsminnen in i ramberättelsen. I styckets enda roll målar Jakob Eklund upp såväl Klagomur som sin egen uppväxt där en missbrukande pappa var beredd att offra sin son, som Abraham sin Isak.

Nästan lika patriarkaliskt som Bibel, Tora och Koran är också berättarperspektivet för Tindberg-Eklund. Några sidoglimtar på Sara och Hagar ruckar inte på helheten, och nog hade det varit spännande att få nytt ljus över kvinnans plats, en av de punkter där kritiken av islam brukar hetta till.

Det svenska nutidsperspektivet fungerar som ett slags drivankare, men bäst är föreställningen när Eklund stegar upp tempel och länder, två-flods-landet där och Jesus födelseplats där, nej? Här! Ett stillsamt bruk av one-liners levereras med glimten i ögat – som att Abraham var den förste juden och han var från Irak. Lika tätt flätad som lille Moses korg för Nilenseglatsen måste ha varit, flätas de tre religionernas variationer fint samman med den politiska historiens konflikter och framväxt av maktkonstellationer. Det är roligt och ofta idérikt när berättandet glider fritt mellan gudsord och verklighet, med hakar ut i nuet. Alla ska med, som Noa sa när han fyllde arken.

Trots att föreställningen är kort skulle den kunna vinna på att kortas med en tredjedel. Då skulle den kunna möta en ung publik, vilket skulle behövas med tanke på framtiden. Sannerligen.

Foto: Roger Stenberg

Den dramatik Lars Norén skriver idag, senast Fragmente för Folkteatern i Göteborg, är fragmentarisk, korthuggen, nära minimalistisk. Att åter möta pjäser som skrevs på 1980- eller 90-talen är att glida tillbaka i ett hav av ord, ett oceaniskt flöde av repliker, undertexter och referenser. Myckenheten, liksom i Lars Noréns dagbok eller i hans senaste diktsvit Filosofins natt, är ett element i hans författarskap. En komponent och en poäng i sig, där den skapar svängrum för detaljer och associationer och när det gäller dramatiken hela rum, ja, salar, korridorer och farstuprång för skådespelarna.

Som löven i Vallombrosa sattes upp för SVT drama, men har inte spelats på någon scen i Sverige. Tematiskt hör den till den grupp pjäser som brukar kallas ”sommar-pjäserna” eller de ”tjechovska” i dramatikerns mycket långa verkslista.  De skevs under 1990-talet under en period då Lars Norén var något av en husdramatiker vid Dramaten i Stockholm. Pjäser som Sommar och Tiden är vårt hem skrevs med merparten av rollerna tänkta för vissa skådespelare, och parallellt gjorde Lars Norén också egen regi för SVT drama, där han själv prövade mindre naturalistiska tolkningar och mer av upplösta rum och filmiska, fragmentariska grepp som i Ett sorts Hades.

Sommarhuset som ska säljas, syskonen som är oense, den döende fadern som är en plåga för omgivningen: Som löven i Vallombrosa har det stora allvaret och den skarpa blicken för människan och det liv hon försöker leva, samtidigt som ett tjechovskt leende präglar pjäsen. Det här kunde vara en fars om den inte var så utdragen, säger en av rollerna i pjäsen. Vilket är sant, och man har ofta roligt, mycket roligt, åt idel välbekanta noteringar i familjealbumet. Dessutom är pjäsen skriven i en slags inre dialog med Tjechovs Måsen, där problematiken med en ung och en äldre författare känns igen, liksom med en framgångsrik skådespelerska. Både den unga författaren och den gamla, som börjat tumma på idealen, är rannsakande självporträtt av Norén och den unge, spelad av Hannes Meidal, levererar några magnifika och välträffande skottsalvor mot den teater vi just sitter och tittar på: den borgerliga.

Regissören Vibeke Bjelkes uppsättning i Steffen Aarfings rena, vackert enkla scenografi, är en tolkning som låter skådespelarna ta plats och bygga sina roller i ett välavvägt ensemblespel. Aldrig har jag sett Stina Ekblad så gnistrande bra som när hon gör Lena, skådespelerskan som klamrar sig fast vid författaren Olof (Reine Brynolfsson), som i sin tur, faller för den unga Clara. Vad är det som får honom och också den luttrade läkaren (Björn Granath) att tappa huvudet inför hennes ungdom och skönhet? Hon blir bilden för ett liv mer drömlikt äkta än det vanliga, gnälliga familjelivet.

Den majestätiskt döende Iwar Wiklander är grandios och inför Hans Klingas Umberto, mannen som ber om ursäkt för att han finns till, kan man bara bli förbluffad över skådespeleriets magi.

För att tala med Strindberg: Människorna, de leva som de kunna. Här är fyra timmars fascination: komedins distans, tragedins medlidande, klarsynen, självporträtten. En skrattets och insiktens pjäs.

Rebecca Westholm: Eat it! , Ruby Rose Productions/Turteatern, Speltid: 1 timme

Till Turteaterns program hör att inte ha något estetiskt program. Men att göra nytt och pröva olika former. Det har också lett till samarbeten som öppnar teaterns profil än mer mot det oprövade. Turteatern, som fått Expressen Kulturens teaterpris 2012, En bit av Georgs hatt, gör med sin senaste produktion Eat it! en förtjust gir in i krogshow-land. Rebecca Westholm som står för idé, manus och regi genom Ruby Rose Production är själv, i alla fall delvis, clown och här blandas också cirkus och akrobatik in i en slags nummerrevy kring den terror som bedrivs mot kvinnor och kvinnors kroppar, också av dem själva.

Banta, snör in, lyft och skär bort; det finns riktlinjer in på bara millimetern för hur kvinnors kroppar ska se ut. Ätstörningar, botox-operationer och modellhysteri passerar i denna revy. Till dess stora förtjänst hör det goda humöret hos fem mångkunniga scenartister, den glada attacken och den prilliga USA-inramningen. Till dess mindre fantastiska sidor hör att den beskedligen tar plats i en stor konsensus – någon däremot?

De delar som vågar lite mer är snabbt förbi, som Eliisa Erävalos darrnings-nummer, där gäddhäng och överskott i byxlinningen sätts i yster gungning. Eller Rebecca Westholms egen dans med bara bröst i käck skutt-och-däng.

Roligt!  Och spelas Eat it! för en tonårspublik (av båda könen) kanske den kan utmana och slå in dörrar. Men för en vuxen publik bjuds idel bekräftelser.

Kulturhuset Spira i Jönköping.

Det har genom åren varit det största evenemanget för teaterkonsten i Sverige: Svenska Teaterbiennalen. Den legendariske översättaren Göran O Eriksson tog initiativet och många hakade på. Sedan tidigt 1990-tal har den fungerat som ett urverk, till omvärldens häpnad flyttande från en (mellanstor) stad till en annan, mixat teater för vuxna och barn. Är det någonstans som Världens bästa barnteater har triumferat, så är det på biennalerna – även detta till långväga gästers överraskning och förtjusning.

En jury av teaterkritiker valde; jag var med från starten och ett dussin år framåt – ett roligt uppdrag. Nu omskapas detta evenemang, som numera samlar 1 500 besökare mestadels från branschen, till att bli en Scenkonstbiennal. Och juryn är numera sammansatt av olika yrken från scenområdet, en enda kritiker finns med bland administratörer och konstnärer, Martin Nyström från DN, som ju skriver om både musikteater och dans.

Varför? Ja, det var på tiden kan man kanske säga. Redan när biennalen drogs igång var begreppet ”teater” för smalt för vad som bjöds på scenerna. Idag är defnitivs ”scenkonst” mer relevant – teater idag innehåller så gott som alltid musik, dans eller bildkonst i form av avancerad ljussättning, projektioner eller liknande. Tillbaka till antiken! Så som den färgglatt skrudade kören sjöng och dansade till antikens dramer, så ser åtskilligt ut idag när regissörer som Carolina Frände, Alexander Mörk-Eidem och inte minst Mats Ek tänker och skapar för scenen.

Dessutom blev det allt oftare så att en utvald föreställning inte kunde komma, fast alla inblandade ville. Dagens scenkonst utförs av gästande regissörer och ambulerande och (i bästa fall) projektanställda skådespelare, dansare, musiker. Till den nya Scenkonstbiennalen har teatrarna själv fått nominera föreställningar som faktiskt kan flyttas och delta under just de dagar biennalen pågår, och utifrån dessa nomineringar har sedan ett urval gjorts.

Urvalet till 2013 års Scenkonstbiennal har nu offentliggjorts och innehåller i rimliga proportioner dramatisk teater, dans och musik. Samt, också det nytt, internationella gästspel från Vitryssland, Ungern, Iran och Pakistan med fokus på yttrandefrihet och kvinnors rättigheter.

Här är den svenska listan:

5boys.com, Backa Teater


C, Dramaten


Carmina Burana, Folkoperan


Den kaukasiska kritcirkeln, Folkteater Gävleborg


Doppelgänger, Regionteater Väst


From Sammy with love, Stockholms Stadsteater


Future Memory, Rani Nair


Introduction, Björn Säfsten


Jag ringer mina bröder, Malmö Stadsteater & Riksteatern


Name of the next song, Andersson Dance


Natten är dagens mor, Norrbottensteatern


Njutningens Ekonomi, Poste Restante


Roses & Beans, Shake It Collaborations


Rövare, Unga Dramaten


SCUM-Manifestet, Turteatern & Counterforce Produktion/ CP


This is not a love story, Gunilla Heilborn
Biennalen hålls denna gång i Jönköping på Spira, det nya kulturhuset ritat av Gert Wingård.
Just nu försöker jag förklara för internationella kritikerkolleger hur man uttalar Jönköping, hur man tar sig dit och om det är varmt i slutet av maj i Sverige. Det kan det vara. Men det kan också var ganska kallt….

Foto: Christian Friedländer

Harold Pinter: Svek, regi: Alexander Mørk-Eidem, Stockholms Stadsteater, speltid 1,5 timme

Ett oroligt vinddrag får de rosa glitterremsorna att röra sig nervöst. Bästa vännerna Jerry och Robert är båda gifta och har barn, men Jerrys fru Emma och Robert har också haft ett långt parallellt förhållande.

Det är, åtminstone till synes, lika banalt som de glimrande draperierna i rosa och silver. Ljusets mästarinna Ellen Ruge har svingat sitt trollspö över Christian Friedländers enkelt praktfulla scenografi, där draperier av silvriga folieremsor delar av scenen i sektioner, höjs och sänks. De bildsätter Pinters pjäs som baklänges nystar upp hur en förälskelse växer till passion och övergår i en relation som måste döljas, tvingar de inblandade att röra sig försiktigt. Bana sig väg genom idel romantiskt glitter, för att finna….sig själva? Medan sveket gnager ner dem, får dem att kompromissa med egna och andras ideal.

Alexander Mørk-Eidem har förgyllt Stockholms Stadsteaters repertoar gång på gång med överdådigt omtolkade klassiker i stora uppsättningar. Här går han ner i format med Pinters pjäs för en noga samstämd kvartett, och balanserar mellan pjäsens West End-drag på ett plan och dess allvar på ett annat. Å ena sidan glittergardiner, å den andra sublimt välspelad psykologisk realism serverad i fragment att besinna för publiken. Å ena sidan igenkännandets överseende leende, å den andra en moralitet.

Louise Peterhoff, Shanti Roney och Andreas Kundler spelar utsökt, finstilt, klokt. Medan Åke Lundqvist gör en bartender i bakgrunden som sjunger Joni Mitchell och är en märkligt förkroppsligad moral, öde eller gud. Svek blir en stillsam dikt om några alldeles vanliga människor  och hur de äts upp av sina egna lögner, nästan förtärs av raseri, feghet, och bekvämlighet.

Foto: Mikael Silkeberg

Roland Schimmelpfennig: Gyllene draken, regi: Thomas Müller, Fria Teatern, Stockholm, i samarbete med Östgötateatern, föreställningens längd: 2 timmar

Fyrtiofem år gammal och trettio pjäser skrivna, operalibretton och hörspel oräknade, Roland Schimmelpfennig är utan tvivel en av Europas mest produktive och spelade dramatiker idag. Hållplats (Auf der Greifswalder Strasse 2006), Gyllene Draken (2009) och Peggy Peckit ser Guds ansikte (2010) har alla spelats i Sverige.

Det finns ett drag av rebus och absurd komik i Gyllene Draken som kan påminna om konstruktionen i Hållplats. Underliga sammanträffande och samtidigheter härskar, vad som händer en person i ena stunden påverkar en annan i någon annan riktning. Eller för livet.

En papperslös kock som sliter i köket till en kinesisk-vietnamesisk-thailändsk-take-away resatuarang till exempel. Han får tandvärk och kan inte gå till tandläkaren (inga pengar! inga papper!). Hans kolleger, fyra andra kockar som wokar för högtryck i det lilla köket, hjälper honom, drar ut tanden, tanden flyger iväg och hamnar i soppskålen hos en restauranggäst, som är flygvärdinna. Som bor i samma hus, ovanpå ägaren till den lilla kvartersbutiken på gatan. Som har en asiatisk flicka inlåst i ett rum, som extra-hallick-knäck.

Hela den västerländska civilisationen, postkolonialismen och dess mest förljugna sida pressas samman i ett bostadshus i någon europeisk stad. Livet för de papperslösa i den rika världen är möjligen något bättre än att vara slav, men inte mycket. Det är en förlängning av ett kolonialt system, och vi kan bara skämmas över att vi inte kan avhjälpa dess mest fruktansvärda sidor. De av oss som vill. Alla vill inte ens.

Schimmelpfennigs pjäs på Fria teatern sätts upp rent, lugnt med fem skådespelare i alla roller, huvudsakligen spelar män kvinnor och tvärtom, men inte bara. Fabeln om Syrsan och myran vävs in i pjäsen, och myran blir till en skoningslös hallick. Som blir butiksägaren i sin keps. Scenanvisningarna läses högt och man blir påmind om att Schimmelpfennig kommer från samma land som Brecht; här distanseras för full maskin. Vilket är nästan omöjligt när en tandoperation med röd rörtång äger rum på scenen – jag ser en kvinna i min bänkrad hålla för ögonen! Hu.

Det är tydligt och snyggt, rent och rakt berättat i en effektiv, enkel scenografi av Mats Persson. De fem skådespelarna spelar allt och alla med väl samstämda instrument, där man ändå måste notera Olle Sundbergs kombination av syrsa och rollen som vietnamesisk servitris samt inlåst och söndernyttjad ung kvinna från något land i Asien.

Det finns en klurig komik i leken med schabloner och Schimmelpfennigs förmåga att förstora dem, så att de behåller sin komik med ändå kastar ljus över orimliga förhållanden. I Thomas Müllers regi klarar man sig undan nidbilden av kinakrogar och asiater, men frågan är om inte flygvärdinnornas skrå blir lite väl karikerade. Schimmelpfennigs repetitiva tydlighet kan ibland bli en alldeles vanlig tjatighet, distanseringsknepen växa till käppar i hjulet. Då vill man också säga emot Schimmelpfennig: migrationen är trots allt en god möjlighet för många, viljan att göra invandrades arbetsvillkor bättre är trots allt stor. Och det är förstås komplicerat på ett sätt som pjäsen inte går in på: globalisering, arbetstillfällen, EU, facken – ja, ni vet. Står Schimmelpfenning och stampar i Brechts fotspår, eller inte?

Få fria teatrar i Stockholm har råkat så illa ut som FriaTeatern när Stockholms kulturnämnd låtit lien svepa. Här visar man på nytt, i ett samarbete med en regionteater, hur man med solitt kunnande och vilja att skapa teater för nuet stått pall och skapat god teater med både bredd och udd. Och åtskilligt att diskutera!

Anna Ribbing: Konrads kalas, Regi och dockspel: Mårten Hedman, Hedmans Teater, målgrupp 2-4 år, förställningens längd 30 min

Att helt sonika äta upp rosen på tårtan! Någon annans födelsedagstårta! Så ser mini-dramatiken ut när Hedmans teater spelar Konrads kalas, med manus av Anna Ribbing, för de minsta. Konrad fyller år och hans lilla vänkrets kommer med gåvor, men Lilla Mu, en mjukis-ko, kan inte motstå frestelsen.

Emellertid bekänner hon utan omsvep. Och Konrad får helt flott visa både tolerans, generositet och förståelse. Lisa Kjellgrens fina dockor blickar häpet runt kaffebordet. Och två-åringarna, som kanske har en något dimmig uppfattning om vad en födelsedag är,  men börjar veta desto mer om mitt, ditt, paket och tårta, får något att grubbla på.

För den vuxne betraktaren kan det se ut som den dramatiska spänningsnivån lagts lite för lågt, eftersom allt ordnar upp sig utan större konflikter. Men för en två-, treåring är det kanske tillräckligt omstörtande att allt detta nya dukas upp framför ens ögon, och sedan någon bara tar den rosa, lockande rosen. Va?!

Jag anar inspiration från Dockteatern Tittuts Dollans dagis efter Barbro Lindgrens bok. Där går det emellertid mycket mer rafflande till, med ett dagis-slagsmål och ett större dynamiskt svängningstal. Mårten Hedman har en annan och mildare framtoning, men också smååringarnas konst kan se olika ut! Men i Hedmans teaters förra produktion, Hallå Miró! av Bernt Höglund var det hedmanska idiomet mer kongenialt. Föreställningen var ett stort, litet tittäventyr av Mirós spännande, roliga, intressanta former som blivit till dockfigurer, även denna gång av Lisa Kjellgren, mångårig på Tittut.

Inom småbarnskulturen lurar en snäll-fara, om man nu kan tänka sig en sådan. Senast tydligt visad i den interaktiva dansföreställningen Sensacion! av katalanska Imaginart, som gästade Dansens Hus i Stockholm i slutet av januari. Projicerade bilder på ett vitt dansgolv där barnen (18 månader till tre år) fick rulla, hoppa, dansa som de ville. Men ack, så försiktiga databilder, så mainstream-nära. Om man hade vågat lite mer när det gällde estetiken! Omsorgen om att inte göra så små barn rädda eller besvärade av situationen skvätter ofta över på formen, det konstnärliga uttrycket, till en allmän försiktighet. Det finns sannerligen mycket att grubbla över när det gäller scenkonst för de minsta.

K.R.O.P.P. – Uppsala Konsert & Kongress, 31 jan och 28 april

Initialerna ska uttydas Koreografi, Rörelse, Omåttlighet, Passion, Projekt. Buto-konstnären SU-EN tar härmed ett steg för att diskutera koreografi och vad det kan vara – och inte endast att göra sin egen.

Uppsala Konsert & Kongress erbjuder en plattform för dessa samtal och koreografiska stycken. Det är mer koreografen Susanna Åkerlund än butoartisten SU-EN över den person (så heter hon bakom sitt artistnamn) som leder samtalen med de första inbjudna på det första plattforms-mötet.

SU-EN definierar koreografi själv som ”en konstart som komponerar och utforskar verktyg för rörelse och dans”. Hennes första trio gäster varierade definitionen. Anne Külper, mångårig koreograf och även tai chi-lärare, gav föjande definition: koreografi är ett arrangemang av inre bilder som tränger sig ut i tid och rum. Medan Shintaro Oue föreslog: Choreography is a frame, Frame gives freedom, Without frame there is no freedom.

Marie Fahlin definierade inte, men ville undersöka begreppet och ställa det i relation till andra material. ”Det är ett stort fält och jag jobbar smalt” sa hon uppriktigt. Hennes verk som visades, exo-kropp, dansades på vitt papper där hand- och kroppsavtryck fanns inritade – vilket belyste hennes vilja att också se koreografi som ett teckensystem. Koreografi är ju ett ord komponerat av två från antikens Grekland: choros, det vill säga den dansande och sjungande kören i grekisk teater, samt grafein, skrift. Alltså ett rörelse-verk som fastlagts, fixerats till en ”skrift” för dansarna.

Koreografen Rebecca Chentinells film, med titeln ”//>>” , är en del av hennes samarbete med Marie Fahlin kallat Koreografiska Konstitutet, som kunnat ses på Weld tidigare. (Det som idag heter Dans- och Cirkushögskolan hette från början Koreografiska Institutet då verksamheten drogs igång på 1960-talet.)

Anne Külpers solo, I vitt, till Amit Sen på cello var ett stilla, vackert stycke, ”luften full av funderingar”, noga samkomponerat. Luftlätt som den tunna vita långskjortan över blåa kläder, rör sig Külper liksom viktlöst och tar hela rummet i besittning med sin kraft – nära magiskt inifrån kommande.

Överraskande rolig och infallsrik var (Hur man…?) av Shintaro Oue för fyra studenter från DOCH, Dans- och Cirkushögskolan. I den luddiga zonen mellan dans och cirkus kan mycket hända, och fyra unga kvinnor visade sig ha både humor och dådkraft för att göra stycket personligt och universellt.

Någonstans måste det finnas en plats för dans och rörelsekonst som inte bara är anpassad för turnéer och bredare publikmöten, sa SU-EN i sin inledning. Det har hon rätt i: just nu verkar möjligheterna begränsade och fortsatta K.R.O.P.P.sligheter behövs.

Magnus Lindman: Werther, efter Goethes Den unge Werthers lidanden, regi och koreografi: Örjan Andersson, Unga Dramaten, föreställningens längd: 1 timme,
målgrupp 13+

Som han led, den unge Werther. Och Goethe med honom, för att inte tala om alla läsarna som plågades, och i några uppmärksammade fall tog livet av sig, runt skiftet mellan 1700- och 1800-tal.

Romanens dåliga rykte börjar någonstans där med Den unge Werthers lidanden. Den förför ungdomen, förvrider huvuden och undergräver moralen. Unga Dramaten synar klassiker efter klassiker, nyläser och uppdaterar för en ung publik. De senaste åren har man tagit itu med Schilllers Rövarna sedd genom Baader-Meinhof-filter, Emma Bovary som shopaholic och nu Werther och hans, kanske alldeles tossiga, förälskelse och passion.

Föremålet för hans låga, Charlotte, Lotte kallad, är liksom knappt inblandad. Hon gifter sig med sin rekorderlige Albert, men Werther dyrkar henne fortsatt. I den blinda passionen finns något komiskt i bristen på verklighetskontakt och den pretentiösa synen på det egna jaget, men inte bara. Passionens kval och lycka är trots allt en del av människolivet.

Örjan Andersson har tvinnat samman det 1700-talsljuva och det komiska och utifrån Magnus Lindmans ordknappa bearbetning skapat en lika lätt som läcker anrättning. Den bildsköne David Book bjuder verkligen på sig själv som den egotrippat förälskade Werther och balanseras lika humoristiskt av Eric Stern som tråkige Albert och flera andra roller. Lite plats finns ändå för värmen, allvaret och kärlekslängtan, och här kan Anderssons koreografi utan ord säga mer än man visste. Tre dansare runt trion Werther-Albert-Lotte fångar åtrån i svansen, dansar lund av kastanjeträd lika väl som festsällskap.

En av dansarna, Paul Pui Wo Lee, är ett litet mirakel av känslomässig förkroppsling, en faun, en ande, en passionens tanke. Med Lindmans distanserade lots och Anderssons humoristiska blick blir denna Werther mer roande än oroande. Det är en möjlig väg till en ung publik, mitt i sina första övningar inom kärlekslivets vida fält, från förälskelse på långt håll till olika slags närkamper. Kanske i förnuftigaste laget för Goethe, men vackert och klokt.

Något annat, koreografi av Adèle Essle Zeiss och Josefin Löfbladh/ Autopilot, Weld, Stockholm, föreställningens längd: 30 min, målgrupp: från fyra år

Något hette det äventyr av dans och stora kartonger som danskompaniet Autopilot skapades senast. Nu är det dags för Något annat, vilket onekligen stämmer.

En vanlig, lugn hemmavrå där en flicka ska dricka te blir till, just det, något helt annat. Tofflorna tofflar iväg som av sig själva, fåtöljen gråter och det lilla bordet har så rörliga ben att det övergår till att vara hund. Dansaren Sara Larsson Fryxell och den konstförfarna dockspelaren Jenny Bjärkstedt animerar och gestaltar infrån och ut, utifrån och in.

Idel otippade vändningar och fiffiga surpriser; sällan har man sett en så snipig tekanna gå på kalas i lampskärmshatt. Och samtidigt som det är ett roligt titteri, öppnar sig en värld där inget kan tas för givet. Där allt kan visa sig vara något annat än man tror, betydligt intressantare.

Dans och animationsteater slingrar sig kring varandra och man blir påmind om den gamla sanningen att bra scenkonst inspirerar till bra och kreativ lek. Kan tänka mig att både tofflor och tekoppar kommer att börja dansa när fyra- och femåringarna bänkar sig vid köksborden där hemma.

Lars Norén: Calme (Stillheten), regi: Jean-Lois Martinelli, Théâtre Nanterre-Amandiers, Paris

Sakta faller faktiskt snöflingorna, stilla och vackert, utanför Théâtre Nanterre-Amandiers. Lika lugnt och vackert spelas Lars Noréns Stillheten. Än en gång lyckas Jean-Louis Martinelli upptäcka en sällsam skönhet tvärs igenom den mänskliga skärseld som Lars Norén skildrar.

Martinelli har tidigare satt upp Personkrets 3:1, Kliniken och Detaljer av Lars Norén och när jag såg Personkrets, först i Strassbourg 2000 sedan i Paris-förorten Amandiers, greps jag av att Martinelli till skillnad från Norén själv och andra svenska regissörer verkar styra rakt på en försoningstanke. Kärleken, faktiskt, som ändå och trots allt finns där, i korta ögonblick, mellan människor också i deras svåraste stunder.  Jag föreställer mig den mer rotad i en fransk och katolsk tradition, men kan ha fel, förstås. Men när jag nu ser Stillheten spelad ren och klar i all sin fruktansvärda klarsyn, påminns jag om nyansskillnaderna mellan svenskt svart och franskt grått. Och platsen för kärleken, trots allt.

”Kanske var det nödvändigt för Lars att skriva den här pjäsen och sluta fred med sin barndom och sin familjehistoria. …Något som rör mig mycket är att han, utan att göra sig själv till ett offer i denna härva till familjeväv, kan gå igenom en fas av självsyn och analys av en familjs liv och komma fram till ett lugn, en stillhet och ett oberoende”, säger Jean-Louis Martinelli i en intervju med Amélie Wendling, ständig Norénmedarbetare i Frankrike, och påpekar att det för alla som ser pjäsen blir en tur-och-retur-resa till den egna familjen.

Så sant. Alla är någons barn, många har egna. Under föreställnignen sitter man som i en rävsax, hör sig själv, ser sig själv utan att i övrigt ha någon som helst likhet med en medberoende familj vid ett skånskt värdshus. Stillheten från 1984 brukar ses som den mest självbiografiska av Lars Noréns pjäser, den är tredje delen i den trilogi där Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud; en avslutande del som har sansat sig, distanserat sig en aning och stilla summerar vid en slutpunkt i ett drama. Pappan går under med sin alkoholism, mamman dör i sin cancer, storebror bryter upp och gifter sig, John, Noréns alter ego, kommer att fortsätta sitt liv som författare i Stockholm. Detta är inte ett slut, utan en början.

Om det är den nyss avslutade Hopper-utställningen som spelat in eller ej, är svårt att veta, men scenografin av Gilles Taschet är öppen på det melankoliska Hopper-viset: terassdörrar mot Öresund och sommarhimlen, en öppning ovanför trappan upp från matsalen där mamman, när hon drar sig tillbaka för sista gången, stannar i en frusen, liksom avlägsen bild. Hon har redan lämnat dem, mannen och sönerna, hennes trötthet är dödens.

I pjäsens avslutande del lyfts matsalsborden bort, scenen töms sånär som på familjesoffan. Skådespelarna är utmärkta. Den arga John, Alban Guyon, den valhänt ironiska mamman helt magnifik, Christiane Millet, och pappan, livslögnen personifierad, görs av Jean-Pierre Darroussin, ofta sedd på film. Det måste vara en roll som ingen aktör kan uttömma slutgiltigt, snart hör man publiken vrida sig inför hans ljugande. Darroussin till och med går svekfullt, lögnaktigt, liksom kutande, hasande under sitt kors.

Senare i vår kommer Lars Noréns helt nyskrivna pjäs Fragmente i uppsättningen från Folkteatern i Göteborg från i höstas att gästa Paris. Det är få dramatiker förunnat att samtidigt vara klassiker och samtida. Den sena Norén är alltmer fagmentarisk, alltmer diskuterande vår politiska samtid och dess utveckling, långt ifrån 80-talets individfokus.

Ännu en punkt han har gemensam med Strindberg, vars Fröken Julie blev en klassiker medan Strindberg skrev sig vidare in i modernismen. En annan, tänker jag mig, är den glänsande spelbarheten. Skulle en Norénuppsättning vara mindre lyckad, kan man alltid lyssna till replikerna, notera deras poetiska förhöjning och, faktiskt, i någon mening bortse från det man ser.

Det behöver man emellertid inte göra med Martinellis Stillheten. Han känner Noréns värld vid det här laget och backar tillbaka till dess början. Bjuder in skådespelarna att gå och komma i dramats många olika rum. Att låta en lång monolog av John pratas-rappas-sjungas till musik från en 60-talsbandspelare är en snilleblixt. En aria! Egotrippens jubel, ungdomens övermod och dess plötsliga landning i verkligheten.

Joël Pommerat: La réunification des deux corées (Koreas återförening), Odéon, Paris, Folkteatern i Göteborg 23-26 maj

Senare i vår kommer denna föreställning till Folkteatern i Göteborg, samtidigt som deras Fragmente av Lars Norén far omkring i Europa. Det är projektet Villes en scène/Cities on stage som pågår med EU-stöd, men tro föralldel inte att pjäsen om Korea har något med politiska eller geografiska gränser att göra.

Just som nya provsprängningar i Nordkorea pågår, kan det tyckas besynnerligt, men pjäsen handlar inte en sekund om ett litet land i Asien som tappat både kompassen och klockan. Utan den till synes otänkbara återföreningen är en metafor för det stora och svårförhandlade avstånd som finns i mänskliga relationer, framför allt i parförhållanden.
Och lika lite som det brukar bli någon munter bild av tillståndet i Nordkorea, lika lite blir det upplyftande när Joël Pommerat skildrar samlevnadens mödor i teaterbilder.

Han är en bildmakare, Pommerat, med stort intresse för det mänskliga psykets övre och undre skikt. Hans version av Rödluvan gästspelade i Sverige för ett par år sedan och var en kuslig uppdatering av den klassiska sagan. Vargen som strök omkring i skogen kunde, i alla fall om man var vuxen, tydligt tolkas som en man med pedofili i blick.

Nu drar han upp en scen som är som en bred väg, där publiken sitter längs med på båda sidor. I fragment berättas om parförhållanden, om vänskap, om otrohet, om nästan-otrohet, om självmord. Det är ganska ofta en brant, svart humor som går av stapeln och en försiktig orientering av ett ”hen” kan också anas. Men försiktigt, bara, vi befinner oss en bit från Sverige.

Lite bekymrat hinner jag tänka att denna långa korridorscen, hur ska den få rum hos Folkteatern i Göteborg? Men med största intresse sitter man som vid en tennismatch och följer från höger till vänster, från vänster till höger hur folk grälar och gnatar, sliter och försöker, kämpar och ger upp. Och jo, det är komiskt. Särskilt bröllopet som får ställas in är magnifik underhållning: det visar sig att brudgummen haft en historia med alla tärnorna. Men det var ju så länge sen!!

Utan tvivel har Pommerat sett Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, utan tvivel har han sett Ariane Mnouchkine på Théâtre du Soleil redan för flera år sedan spela ”passage”-teater, där fragmentariska scener drogs på små rullscener i Les Ephémères.

Men är det inte grundare? Kanske är det olyckligt att jag ser Lars Noréns Stillheten, Calme, dagen efteråt. Äktenskapet, som där är en fond till dramat, skildras med så mycket mer djup och perspektiv och blir just därför så mycket mer en studie angelägen för alla, gifta eller ej, alkoholiserade/medberoende eller ej.

Briljant på många sätt, förstås. Skådespelare med breda register och utsökt precision. Och som en del av Villes en Scènes/Cities on Stage ännu en bild av den samtida människan mitt i alla hennes uppbrott och tillfälligheter.

Foto: Gunnar H Stening

SU-EN: SOOT, koreografi och solodans, Dansens Hus t o m 16 februari, föreställningens längd 55 min.

Hon skriver sitt artistnamn med versaler, SU-EN, och hon skriver titlarna på sina verk likadant. Nyss K.R.O.P.P. och nu SOOT, engelska för sot.

Versalerna är ett signum, likaväl som konstnärsnamnet SU-EN för Susanna Åkerlund. Hon är utbildad buto-dansare, given rätt att bära detta namn för scenen av sina japanska mästare. SU-EN har med tiden skapat en buto som är både svensk, personlig och hennes egen i dialog med samtiden. Från strama solon har hon utvecklats till också de stora formatens domptör där hon besjunger blommor, liv, färger, kroppar med rörelsens starka bildkonst.

”Svart dricker upp alla andra färger och äter upp ljuset”, skriver hon i programbladet till det knappt timslånga solot. Rummet är mycket riktigt mjukt indränkt i svart och begreppet ”ljusdesign” är ovanligt relevant. Snålt och matt segar ljuset över rummet, för att plötsligt öppna sig i ljusfält på golvet som blir till lysande luckor.

Verket är i fyra delar, markerade av att SU-EN förändrar sin klädsel från heltäckande sotsvart kappa till en allt mindre klänning och slutligen dekorerar sig med sotslingor. De olika delarna orienterar sig olika i rummet till Lee Berwicks ljud och musik.

Sot är överblivna partiklar efter förbränning och här finns ett tema som blivit genomgående hos SU-EN. Hon har gjort butoverk i soptipp, hon har låtit fiskrens glida över sin kropp. Vår tids slöseri och förbrukning utan eftertanke diskuteras på så sätt ur ett helt annat och metaforiskt perspektiv. Sot och aska är också rester i atmosfären efter kärnvapenprovskjutningar; sot och aska är vad som blir kvar av den kremerade avlidne.

Här använder inte SU-EN vitt kroppssmink, men ansiktet är vitt. En halvöppen mun blir som ett svart hål i en teatermask, en utstucken tunga som slickar en arm som en självständig varelse, en igel.

Så lindar sig bilder och associationer kring varandra; det som blir kvar, vad är det annat än icke-ljudet av ett fotspår, där en gång en fot tog ett steg? Från att ha varit en danskonstnär i utkanten av danslivet, har SU-EN rört sig mot mitten på ett alldeles eget och eftertänksamt sätt som inger stor respekt.

Foto: Mats Skoog

Sara Myrberg: Godnatt min skatt, regi: My Areskoug, Teater Tre, för 2-4 år

Efter sådana långkörar-succéer som Klä på klä av, Bubbla och Kloss har Teater Tre kommit att stå för högsta kvalitet och största möjliga fantasi. Så vem blir förvånad att kuddar och täcken i Godnatt min skatt är stoppade med humor, allvar, vardag och surpris.

Sara Myrberg är navet i alla dessa uppsättningar, även om regi och motspelare varierat. Men regisserande My Areskoug har också gedigen erfarenhet från mimscenerna och motspelande Per Dahlström transponerar sig snyggt till lillkille. Temat är enklast tänkbara, men nog så intrikat för en publik på två till fyra år: att gå och lägga sig.

Scenbilden är lika enkel den, ett golv och en vägg i vänligt violett. Och så två personer i ljusblå pyjamas som bär kuddar, delar dem, tampas om dem, drar av varandra täcken, puttar varandra ur paulunen, vill ha tänt fast det ska vara släckt. Det är något med förmågan att vrida på perspektiven och finna oväntade lösningar som imponerar djupt på mig och som gör den yngsta publiken både lycklig och trygg, full i skratt och eftertänksam.

Ingen av de två rollerna föreställer någon när den ena nattar den andra i en rolig parodi på vuxna, alltmer jäktade föräldrar som släcker ljuset för femtielfte gången. Och så tänder den lilla sovvägraren igen! Vips får det rosa täcket fara i glidflykt och landa på motspelaren, och så är nästa scen påbörjad utan minsta skarv.

Det är elegant, samtida mimteater, koreograferad till supertajmning, men ändå lugn och klok. Många små tumlar in i den lockande jättebädd som till slut bres ut på scenen. Mästerlig scenkonst för de minsta, faktiskt.

Kore-A-Moves: Sungsoo Ahn Pick-up Group och Ahn Soo Young Dance project, Dansens Hus

Under en månad turnerar Kore-A-Moves, ett koreanskt dansprojekt. Medan Nordkorea ägnar sig åt att satsa på provsprängningar av kärnvapen och svälta ut sin befolkning, lever och frodas både ekonomin och konstlivet i Sydkorea. Inte minst dansen; vid västerlandets många operahus och danskompanier finns idag duktiga, mångsidiga, välutbildade och vältränade dansare.

Hur kommer det sig? Inför kvällens föreställning på Dansens Hus ordnades föreläsning med en grupp koreanska danskritiker och dansvetare som ur lite olika perspektiv kunde kommentera den gynnsamma utvecklingen. Det demokratiska Sydkoreas historia är kort, från 1988 har man haft en demokratisk regering som ersatte den gamla militärdiktaturen. Det är bara 25 år sedan, och det ekonomiska undret och det demokratiska har dansat i par.

Utbildningarna är bra, svarar Chae-hyeon Kim, danskritiker, men det finns också en stark, folklig tradition. Sedan är det viktigt att vi ser dansen som en lek, att de som studerar dans njuter av livet också även om de tränar mycket. Hur blir en dansare ännu bättre? För att kunna vara kreativ, måste arbetet med dansen vara lekfullt och lättsamt, även om man behöver mycket praktisk övning och noga följa sina lärares anvisningar.

Både han och andra i den koreanska panelen funderar kring den starkt schamanistiska traditionen som förmodligen betyder något för kraften och hängivelsen i dansen. Vid kvällens föreställning där två danskompanier visar tre verk kan man tycka sig se en bekräftelse i den version av Våroffer som med fem dansare fullständigt tar andan ur publiken till Stravinskijs musik. Verket heter här Rose och koreografen Sungsoo Ahn har lyckats bygga upp en stämning av kamp, hot och offer utan att återberätta eller peka ut någon som mer offrad än någon annan. Det är ett briljant exempel på välvarierad koreografisk komposition, som använder de sjusärdeles kompetenta dansarna till deras yttersta kapacitet. Steget mellan klassicism, jazz och street är aldrig långt och dansarna är dessutom fantastiskt synkrona, nog så viktigt i de många linjeuppställda sekvenserna med individuella variationer.

Sungsoo Ahn har också koreograferat Body Concerto för sitt kompani, Sungsoo Ahn Pick-up Group, som nog mer är snyggt och imponerande än engagerande.

Till Swan Lake, denna ömt kramade gamla juvel, har en annan koreograf, Soo young Ahn, snitsigt klippt och klistrat både i berättelsen och i Tjajkovskijs musik. Med humor! Fyra män och en kvinna dansar upp hiphop och locking till en nivå som är både akrobatiskt överdådig och klassiskt ren. Cool distans, hett tempo, idel otippade vändningar och en samtida rapport från en gatans kollektiva fågelsjö.

Och så dansar man vidare till Dresden, Münster, Düsseldorf, Aachen och Ipswich. Bara i första stoppet Köpenhamn och i Stockholm bjuds välbehövlig föreläsning – tack för den och en bättre bild av Koreas globala och samtida tänkande.

Foto: Mats Bäcker

Cirkus Cirkör: Knitting Peace, regi: Tilde Björfors, föreställningens längd: 1,30

Det har varit lite oroande att se nycirkusen utvecklas till ett alltmer tekniskt nummertänkande. Kanske hör det samman med de allt fler utbildningarna i världen som på högskolenivå tar cirkuskonsten till nya höjder. Men den så kallade nycirkusens själ, det poetiskt teatrala allkonstverket, är inte så lätt att undervisa i.

Även hos den svenska stoltheten i sammanhanget, Cirkus Cirkör, har teknikfixerings-tendenser kunnat iakttas ibland. Så mycket roligare att kunna säga att Knitting Peace är långt därifrån. Teknisk briljans, absolut, men viktigare ändå är att man får se en estetisk helhet, en väl komponerad bilddikt, genomförd i ett sceniskt, kontemplativt lugn.

”Peace” får här uttydas ”frid” snarare än ”fred”. Frid och harmoni med det gräddvita garn som stickas, träs, krokas samman till caper, kjolar och sjalar men också till linor att gå på, rep att klättra i, trassel att trassla i – ja, det är ingen ände på uppfinningsrikedomen som, märkligt nog, ändå känns helt logisk och sammanhängande för betraktaren.

En förstudie till verket visades på Confidencen förra sommaren, Knitted Piece, och innehöll en del text som dess bättre nu fått fara sin kos. Det som här förtäljs är ordlöst och tappar lätt i stringens om det ska kläs i språkdräkt. Hud och trikåer, spetsar och stickade strumpor är här nog, och allt spinns in i ljuvligt kongenial musik av Samuel Looptok Andersson, multiinstrumentalist och multi-soundare som får rummet att sväva. Scenografin av hängande tygvåder och stora nystan ramar in och gör ömsom artisterna till ett slags tummeliten-folk, ömsom till virtuoser som spatserar helt lugnt uppepå rullande klot, som vore de jordgloben.

Stickandets idé uppfattas både som teknik och symboler, stickerskan och cirkusartisten (handstående) Aino Ihanainen har ett litet, knepigt leende som markerar distans och förnuft, Alexander Weibel Weibel balanserar på en tråd så man baxnar, och han gör det med ett coolt skratt.

Inte mystifierande, bara fantastiskt. En märklig resa till de nya perspektivens land. Det är också något djupt sympatiskt, och en slags motståndsrörelse, i Tilde Björfors öppna redovisning av långa arbetsprocesser och internationella samarbeten för att utveckla nycirkusen. Förstudien från förra året har fått växa och mogna, utbytet med fransk och tjeckisk cirkus sätta spår och urpremiären ägde rum i Marseille för ett par veckor sedan.
Konst tar tid. Den kostar i arbetstimmar och möda och måste få göra det. I detta också en kritik av vår civilisation och dess galna kortsiktighet.

Repa upp och sticka om från början, återbruka och skapa luftmaskor för nya språng. Som metafor är detta resårstickning, tänjbar till förbluffandets gräns.

Rachel Tess. Foto: Carl Thorborg

Emanuel Gat: Time Themes, Johan Inger: I new then, Rachel Tess: It’s not that red, Operabaletten, Kungliga Operan

Försiktigt blåser de nya vindarna in med Johannes Öhman som balettchef. Men det är sannerligen inte nytt att dansa samtida ens på Stockholmsoperan. Både Emanuel Gat och Johan Inger är dessutom väl etablerade och beprövade på andra stora scener.

Piggast denna afton är pausens program som ockuperar hela guldfoajén och puttar bort champagnebaren. Rachel Tess dansar där sitt eget solo i röd täckjacka på en liten upphöjd scen under kristallkronorna: It’s not that red. Hon tänjer sig själv maximalt liksom både dansen och rummet och är ett levande bevis för att diskussionen om dans respektive ”dansdans” (dans där det verkligen dansas) lyckats bomma frågan om dansens eventuella problem. Diskussionen som förts i DN och Danstidningen återspeglar en osäkerhet i tiden, samt det faktum att en hel del dans stampar på stället. Men Rachel Tess dansar för fullt ös, ut, bort ifrån och tillbaka till sin lilla scen och hon nitar fast sin publik till raspig Schubert på grammofonskiva.

Emanuel Gats sobra Time Themes till Schubert för manskvartett är däremot dunkel, både bokstavligen och i överförd bemärkelse. Gat, som också står för scenografi och ljussättning, har skapat tungt och disigt mörker kring de fyra manliga dansarna och de fyra sångarna. Det stämningsfulla vemod i silverblått månsken som Schubert sjunger om vill inte infinna sig. En torr och faktiskt tråkig entonighet präglar det korta, schematiska verket.

Johan Ingers I new then är visserligen enkel, men har en livs- och dansglädje som dansarna fångat upp och kan föra vidare. Den är skojfrisk och har rejäla kompositionsgrepp med springande i cirklar, trios och ett fint duo; klassisk samtidsdans i nordeuropeiskt spår.

Ett mellanprogram, måste man nog säga, i väntan på årets danshändelse sent i vår: Romeo och Julia till Tjajkovskijs musik i koreografi av Mats Ek.