Något har blivit fel och ingen hämtar vid flygplatsen i Kochi. Men allt ordnar sig, och jag stuvas in i en annan bil, en lite större van redan packad med folk. Samt chauffören och hans två assistenter. Min väska får inte rum där bak, utan kilas in mellan välvilliga knän; en lockig herre i röd baseballmössa fattar ett ömt tag om den under hela resan.
Det visar sig att jag hamnat i en teatergrupp från Sri Lanka som ska spela på International Theatre Festival of Kerala, mitt mål. Intressant! säger jag. Vad ska ni spela, och jag förväntar mig, förstås, något srilankesiskt. Men nej, de ska spela Brecht, Den kaukasiska kritcirkeln.
Nu har några dagar gått sedan dess och jag börjar nästan förfölja mig själv och mina fåniga fördomar; klart de ska spela Brecht på Sri Lanka. Varför skulle de inte spela Brecht?
Vad jag inte förstod i den skumpande bilen var att gruppen Janakaraliya är en folkteatergrupp som spelar uppsökande teater i byar i Sri Lanka. Brechts Den kaukasiska kritcirkeln passar så väl i ett idag något lugnare Sri Lanka, men med kvardröjande konflikter och komplicerade fall där ”lagen kolliderar med rättvisan”. Brechts intresse för asiatiska klassiska teaterformer märks tydligt och det tyckte gruppens dramatiker var särskilt intressant.
Nu har jag sett den, Brechts varmaste och vackraste, tror jag. Det var enkelt och rejält spelat, men mycket musik och sång och en stor ensemble där de flesta hade många olika roller. Det påminde om sommarteatrar i Sverige där hel- och halvamatörer blandas med yrkesfolk. Jag kommer ändå på mig själv med att få hjärtat i halsgropen när Grusche ska ta sig över ravinen med barnet i famnen.
För långt; en så stiliserad och grovhuggen spelstil kräver gott flöde. För varmt i det stora tältet där det var packat med Trisshur-bor och festivaldeltagare. Och att stänga av mobiler och att inte fotografera med dem heller – det verkar särdeles svårt i Indien.