I dag dansas Julia och Romeo av Mats Ek på Parisoperan. Kungliga Baletten har repat på plats i fyra dagar och dansar sex föreställningar de närmaste dagarna. Jag är inte där, men närvarande i form av att ha skrivit i det franska operahusets programbok. Här är ett citat ur slutet av min artikel om Eks Julia och Romeo, en annan text handlar om Mats Eks koreografiska gärning och profil. Allt översatt till franska, förstås.
” Tydligast är därför i denna Shakespearetolkning väggarna som bildar passager, prång, men framförallt hinder. Flyttbara väggar och sidor av stora kubiska block ställer sig mitt i vägen för individen i en rad av Mats Eks verk, som En slags, Fluke, Törnosa, Rök eller regin av Köpmannen i Venedig. Väggen som ett omvärldens stopp för den enskilda människan är en återkommande symbol, liksom bordet sammanfattar familjens och parförhållandets slitningar och slitage.
Naivt gestaltade föremål på scenen är också ett av Mats Eks signum som ger en känsla av iakttagelse på långt håll, av bilderbok: en karikerad bil, en bullig fåtölj, en rykande ugn. I Julia och Romeo har verkligheten bjudit på en av samtidens mest bisarra farkoster: segway, ofta använd för turism, någon gång för patrullerande polis. Mats Ek ruckar på perspektivet och låter klanen Capulet utstråla makt och militär närvaro när de rullar in i tyst segway-procession, med amman i lysande gul hjälm. Inte ens henne kan Julia lita på, också amman måste inordna sig i patriarkatets struktur.
Trognast är Mats Ek sitt favorittema som löper genom allt han skapat: kärleken. Utan tvivel är det den mycket unga kärleken och dess bittra villkor som är hans mest grundläggande motiv för att göra ännu en dansad version av Shakespeares drama. Med hjälp av ett kollage av Tjajkovskijs musik, inte hans orkesteruvertyr med pjäsens namn, har han låtit balettens store ackompanjatör få bära dansad dramatik med all kraft som finns i en levande orkester. Tack vare Tjajkovskij har Mats Ek också ryckt berättelsen ur den danstradition som under 1900-talets senare hälft helt hängt samman med Prokofjevs dramatiskt känsliga men också pampiga musik, den som också Birgit Cullberg använde för sin Romeo och Julia. Pjotr Tjajkovskijs musik för orkester och stråkar bildar här ett pussel, som är fritt från Prokofjevs ambition att arbeta med doft och klang av renässans och Italien.
Känslorna som svallar följer berättandets dynamik och passar precis det tema som är starkast i Julia och Romeo: att sjunga vackert om kärleken. Att lita till dess kraft och hur den drabbar sina berörda och även oss, som ser på. Aldrig blir maktövergreppen så tydliga som när människor förhindras i det mest grundläggande av mänskliga uppsåt: att dela livet med någon. Likt Shakespeare själv glimmar tolkningen kring Julia, så liten, så späd, så samtida rörande. I sin korta gula klänning och med sitt dansande, korta hår rör hon vid både Romeos och iakttagarens hjärta.
Till kärlekstemat hör också omsorgen om rollen Paris, den unge man som Julias föräldrar tänkt sig som hennes make. På världens scener brukar han skildras som allt från stroppig adel till fjant, men Mats Ek vänder en gång till på steken. Också Paris är drabbad av en patriarkalisk familjestruktur, inte heller han kan välja kärleken. Värmen och förståelsen för denna biroll är en typisk Ek-signatur och en del av en Shakespearetolkning med ett starkt påstående: den hänsynslösa maktkampen och despotin drabbar alla utan misskund, också sina egna.”